where is my mind

ordagrant
ett andra hem
vi är en korsning
där ingen frågar efter vägen
det passar mig bra
att virvla omkring
jag har aldrig levt på annat håll
så vi märker ingenting
tar en buss
tills ingen frågar
vem som tar hand om mig
när jag inte tar hand om dem

tangentbordet är ett flygfält
och jag har varit helt okej
ikväll

ett kapitel blir inte klart
förrän jag förändrats kapitalt
men när jag klipper mig
är jag inte längre student

jag hatar bussen
säger han
men det är inte det han menar
händerna slätar ut kinderna
så som man gör
när man är lite trött ibland
och vet du vad det värsta är? 
kontrar hon livsfarligt
leendes åt vänster när hon inser vad hon kommer att säga
(ni är välkomna att citera mig nu)
hon skulle kunna putta in honom i väggen
han är ett ständigt skrattanfall
på väg någonstans
nej? han vet inte vad det värsta är
han är ett skrattanfall
och hon har väldigt svårt
att låta bli
du får inte sällskap av mig
jaha
men att se häpen ut är inte hans stil
stubben drar sig tillbaka
hon flinar när han låtsas att han inte bryr sig 
han vinkar med ryggen i dörröppningen
med något att fundera på
det är kul att vara suverän
tala så vackert
det är verkligt att inte bry sig
hon är imponerad när hon springer uppför trappan
skrattar åt sig själv, åt honom, åt sig själv
men på väg ner när gummit knarrar mot plasten
vet hon vad det värsta är
inget huvud mot en axel på en buss som någon hatar