where is my mind

Skägget är mjukt över kinderna, du har rakat dig och sitter på golvet vid strykbordet. Stryker först den blåa skjortan, sedan den vita.

Jag ligger i soffan i min tjocka mörkblå tröja, den som mormor stickade åt morfar. Jag har filten över fötterna och fötterna över soffans armstöd. Fötterna över det prassliga paket som innehåller din kavaj. En kopp te står på bordet bredvid, min favorit, koppen som jag själv slagit en flisa ur på kanten. Teet är alltid väldigt varmt hemma hos dig, alltid gott. Alltid många koppar te. Du dricker ur din lila kopp mellan strykningarna, fastän du har bråttom. Jag lägger ner boken på bröstet och lägger händerna ihop där under. Blundar mot solen som kommer in genom båda de fönster som omger soffan. Det är härligt. Jag tittar på dig, din vita t-shirt som du drog på dig just när du kommit ut från duschen. Och det där skägget, du ser yngre ut, som någon annan. Jag tycker om när du ser ut som någon annan. Framförallt så ser du ut som du gör oavsett hur du ser ut och jag tycker om det, det där som är du, så mycket att jag får lite ont av att titta på dig. Det spelar ingen roll vad du har på dig, hur ditt hår står ut åt alla håll, om du sover eller är vaken, jag kan titta på dig alltid och få den där känslan. Varför kommer ingen och tar dig? Nu när du ska iväg på bröllop är jag inte orolig för att du ska hitta någon annan eller för att någon annan ska hitta dig. Jag är inte svartsjuk men jag tänker på att varenda en som träffar dig i den där lokalen måste älska hur du är, vilja krama vilja höra dig skratta. Tycker bara det är konstigt att man inte tycker om dig mer i allmänhet.

Du vänder på skjortan och stryker ena ärmen. Jag blir litegrann ledsen när jag ser dig sitta där och pilla så koncentrerat med strykjärnet. Det är inga tandkrämstårar, mjuka lugna klappar dessa droppar mig kring ögonhålorna och håller sig kvar kring kindbenen. Dessa är inga tårar som rinner långsamt ner för kinderna och torkar. De håller sig kvar i ögonen och svider inte. Jag gissar att man inte kan se bortifrån där du befinner dig var jag befinner mig. Det är någonting med dig som gör mig ledsen. Vad är det idag? Kanske vill jag att du ska prata om det vi pratade om igår. Jag kom till dig och sa att vi behövde prata, och det behövde vi. Du höll med om allt. Jag hade sagt att jag ville ha en reaktion, du bara låg där i sängen och jag visste knappt om du var vaken eller inte. Du hade sagt att du inte visste vad du skulle säga. På vilket sätt hade jag frågat. Jag kan inte lova att det bara blir bättre, hade du sagt. Att vi går upp imorgon och att det är annorlunda. Det hade jag väl inte heller trott, säger jag att saker bara skulle förändras. Det är vi ju båda som måste göra annorlunda. Jag frågade om vi hade pratat klart när du inte sagt nåt på ett tag. Kanske för idag, sa du. Och jag är verkligen glad för att vi träffats. Kanske inte kan säga det lika fint som du men…

Från soffan till golvet är det långt till samförstånd. Du väcker ledsamheten i alla lägen. Jag vägrar att ta upp gårdagens samtal. Jag fattar att du har annat att tänka på just idag, du måste packa, du ska iväg. Men det var väl också just det vi pratade om. Du kunde gjort det där när jag inte var här. Jag skulle kunna sluta vara ledsen men skulle inte också du kunna sluta med att vara så långt borta hela tiden. Jag blir aldrig färdig. Varför mera ofärdig med dig?

Du plockar ut kavajen ur den svarta liksäcken och skakar axlarna i den. Knäpper knapparna och böjer dig ner över mig. Hur ser det ut? Du är fin i kostym, säger jag. Vad fin du är. säger han, du är klädd i solen. Och du i svart. Säger jag och han skrattar. 

Vem älskar en feminist?  

Just vid stranden blåser vattnet

just i ilskan, får ont i tänderna,

händerna önskar att du var

här så att jag kunde slå

 

vem fan älskar en existentialist  

det är inte säkert att man kan gå ut ur

mullret, genom att gå ut i skogen

det är inte säkert att man kan

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

 

fan ta dig ja

fan ta dig

 

och jag ser fram emot din säng ikväll

dina halvöppna ögon

dina pussar, din älskling

har dig genom håret du ser upp

jag säger: så arg jag blev idag

när vi pratade

 

ditt namn är konstigt

spottar ut det

 

muller, dundrande ljudspår i bröstet

lägger jag mig ner

somnar om dig

vänder mig om mig

 

-          ibland är den man är ihop med bara trött och somnar

och du är inte klar med det som hänt idag

idag är det jag

 

vem älskar egentligen

Livets efterrätt

Man står på Marstrand i september, på parkeringen

och hittar gräs som växer upp ur gruset.

Borde känna igen liv när man möter det,

inte alltid, nej men inte alltid

Man kliver ur bilen

Man har sneakers, ont i armarna

tung i benen. Sensommarsolen

sommarens efterrätt. Den tyst, stilla

förvirringen det mjuka, knappa vindens vingarna

Man kliver in när man kliver ut i början utav hösten

Man tycker att vattnet och klipporna, 

träden skissar upp sig och bildar Naturen

Den var en bakgrund, och man undrade om människan

lagt sig på teckningen ritat över tystnaden

Jättehårt

 

jag sitter på betongstaket och kikar

mamma står i kön till parkeringsautomaten

försöker sammanfatta hur världen när jag tar in den i mig

kan erkännas som havsglitter, skogsglimtar

utan att vara skrämmande vacker

 

ser man människor ser man bara ensamma människor

när jag tar in världen i mig

 

Jag frågar dig

»Är detta livets efterrätt

Känslan i kroppen

Armarna och benen har minnen de inte vill släppa från sängen«

Jag undrar om närheten är människans Natur, hennes

Tysta bakgrund, som havet och skogen är

för jorden.                                                                       

Jag vill fortfarande berätta vad jag letar efter. Jag vet inte. Någon som är borta kan fortfarande fylla hela huset. Något som saknas kan kela kring fötterna när du vaknar.

Det är jag som vaknar i september. Morgonen, lördagsmorgonen är en katt vid fotändan av sängen. Ett husdjur som jag vakar efter har kommit och lagt sig rätt intill mig. Har kommit för att hämta mig, kommit för att vara i mig för en stund. Morgonen stryker sig mot fotsulorna, det kittlas och jag får lov att klia dem emot varandra för att sluta skratta. Morgonen smyger upp längs mina ben och lägger sig intill min sida, viker ihop sig som en katt och låter pälsen alldeles precis ta emot mig. Där ligger morgonen och spinner i tystnad. Jag kan höra den tydligt när jag reser mig och går in i köket. En av luckorna står öppen, jag har glömt att stänga den igår. Jag plockar ut en skål ur skåpet och tittar på musliburkarna när ljudet från morgonen hörs som allra bäst. Ett ljud som verkligen ligger i luften. Jag hör ensamheten, hur jag bebor lägenheten själv med hela mig. Jag hör den molnsimmiga himlen, det mjuka ljudet från den sträcker sig in genom kökets fönster och fladdrar omkring i rummet. Hör viljan. Mjölken jag vill hälla upp, sängen som jag vill tillbaka till och den tunna boken som ligger uppslagen på golvet. Det är ljudet av tankar som vill mig väl och det är ljudet av en höst som har börjat. Jag tänker på filmer och teaterpjäser, dagar vid tjärnen i skogen, kvällar inför spännande saker i skolan. Det är ljudet av att vilja bära sig själv genom massor. Jag står kvar och lyssnar över diskbänken. Tittar på bananerna som ligger kvar i sin plastpåse på köksbordet. Det är mitt bästa ljud. Morgonen som ligger och spinner i sängen.

Jag stoppar skeden ner i mjölken och går tillbaka in till sovrummet. Jag puttar upp kudden bakom huvudet, balanserar skålen på magen och sträcker mig efter de efterlängtade orden som krupit in under sängen så länge, i väntan på mig. Det är min bästa morgon. Den som håller mig i sällskap, stryker sig mot handen, höjer huvudet med nosen mot fingrarna. Jag klappar morgonen över ryggen och hon är tyst som i ljud.

Någon som är borta kan fortfarande fylla hela huset.Något som saknas kan kela kring fötterna när du vaknar. Det är vad jag letar efter.