where is my mind

När jag sitter på jobbet

är mina lungor två påsar pasta, plast och pappersförpackningar

som väntar i hallen.

 

När jag ligger i sängen

är stilla något alldeles annat,

färden i mig skakar rälsen emedan

resten av huset har stannat.

Det är som att farten inuti är mer än den

utanför. Som att mina spår inte går förbi stationerna där man ska stanna.

När jag ligger i sängen

dörren är stängd, mellan väggarna finner mina tankar,

stridsvagnarna, väg

jag skrapar upp mig själv

när livet inte ändrar sig.

 

Jag går under huden på allt,

skrapar bort alla rutor på trisslotten

till och med den sista och hittar

underhudsvett.

 

vad är detta

vad är detta

färg i överallt

jag kan inte fatta

vad är detta

i kall luft men det känns inte kallt

vad är detta                    

 

jag skrapar i hudspåren,

i fingerfårorna gräver mig ner i mina

närmsta diken.

I dem slutar inte jorden att försvinna

jag gräver och finner

 

finner och finner

 

mina lungor.

Där de kan vara två fåglar,

lyser i mörkret 

och ändrar mitt liv innan det

ändrar på mig.

 

vem vet vad som är en själv

 

jag är inte ett jobb,

har livet som verksamhet

jag vill inte fastna i hallen

i väntan på

 

jag vill vissla och andas

med lungor fulla av fuktiga fjädrar.

I sängen vill jag göra det oändligt.

 

När stilla något alldeles annat,

färden i mig skakar rälsen emedan

resten av huset har stannat.

Det är som att farten inuti är mer än den

utanför. Som att mina spår inte går förbi stationerna där man ska stanna.

 

Det är vad jag finner:

det är med tankar som detta tåget tankas .

 

Jag har läst igenom mina inlägg de senaste dagarna. Det verkar ha hänt saker de senaste åren under jul som varit stortartade på ett eller annat sätt. Saker som har hänt främst inuti mig och ibland kanske lite vid sidan av. Ett år dog morfar och jag satt och grät vid hans säng på sjukhuset för att han var dålig och för alls intighet i allmänhet. sedan åkte vi hem och åt risalamalta. Det kändes lite bättre.

 

Året efter jobbade jag. Besökte psykakuten på självaste julafton och läste sedan om vardagens mysterier och existensens psykologi. För ett år sedan återvände jag till skolan och sa att jag har tänkt under den här tiden. Det har hänt saker under det här året. jag har gott i terapi och jag har börjat tala som mig själv.

det var som att allt var för att komma fram till årets julafton, för att jag skulle kunna inse hur mycket jag lärt mig och hur mycket det är som man aldrig verkar lära sig.

 

 

Julafton 2013

Jag sitter i köket på jobbet. På bordet finns en röd julduk med guldiga kvadrater på. Initialerna till den person, den människa, den "brukare" som en gång ägt den står fortfarande kvar på lappen med tvättråd och innehållsförteckning. Han har flyttat. Det är upplåst till dörrar som varit stängda länge. Vi, personalen sitter kring bordet och snackar, det regnar och det är verkligen mörker utanför fönstren. i rummet bredvid står tvn på, men jag har sänkt ljudet så mycket det går. Tittar på klockan. ÅH HERREJÖSSES. Den går inte framåt.

Ett par dagar tidigare har jag skrivit en dikt om hur det finns tid som inte riktigt har tid för liv och tid som bara vill jagas bort, och jag har kommit fram till att både dessa tider går, lika fort. Jag sitter vid det avlånga bordet i det slitna köket och tänker mig in i det. Denna dag kommer att gå, den kommer att passera och jag kommer att vara hemma snart igen, på nolltid faktiskt. Men jag känner en känsla av fruktansvärd instängdhet. Jag vet att jag måste sitta här, det har jag lovat. Allt i mig vill bara säga: ledsen gänget men jag drar. Åh jag vill så gärna dra långt därifrån och aldrig komma tilbaka.

Jag kände det så fort jag kom in genom dörren. vad har jag gjort? har jag inte gått in genom denna dörr innan och tänkt, aldrig ska jag komma hit igen? Har jag inte plockat med mig mina skor därifrån och lovat mig själv att minnas hur det kändes sist? Dum får jag lova att känna mig.

Det finns platser där tiden försvinner och det finns platser där tiden brinner inne. Emma, välj de platser där du vill leva tills du blir gammal. lär dig.

 

Jag sitter vid köksbordet med min bok i ena handen och även om jag inte ler just då så är det ett fantastiskt ironiskt ögonblick. Boken heter Flykten från friheten. jag läser för att jag vill förstå varför människor tycks böja sig under systemet hellre än välja att leva det liv de kanske hellre skulle vilja leva och så sitter jag på julafton på ett arbete som får mitt liv att verka som det längsta på jorden och som får mig att verkligen bara vilja välta på allt och skrika NU RÄCKER DET. nämen, här är jag: flykten från friheten, jag har flytt rakt från mina friaste stunder. det kanske är bätre än vad jag trott att läsa den här boken. LÄR DIG. du är fri och det kommer att vara jobbigt, men du är hellre fri än fast på en sådan plats. Jag känner mig så dum och jag längar hem.

Det är hemlängtan av det slag som jag haft ridläger, som jag haft farmfors källare när jag var yngre, det är en känsla av att det är inte jag själv som bestämmer när jag får komma hem. Jag ska aldrig göra om det här.

 

Jag gråter lite också. lite över dumheten. livet är det längsta du kommer att göra. men jag sitter där på jobbet och känner hur en dag försvinner ur mitt liv och kommer aldrig åter, det känns så jäkla onödigt! jag är så mycket mer än detta. jag tänker på att detta husets väggar tar mina tankar alla mina funderingar till ett läge en nivå över vart de brukar ligga. jag har visserligen skrivit en pjäs här, jag har visserligen pratat intressant om männisor i dessa fåtöljer, men livet har aldrig känts så futtigt som på plats, fastkedjad vid detta bord. Jag är så mycket mer än så. jag är böcker i en säng jag är rebell jag är alla andra mönster och idéer än vad som finns. jag är så mycket mer är detta stillasittande väntande och gud vad jag aldrig nånsin ska göra om detta igen.

så att jag gråter, lite därför. men också inser jag att oj, har alla dessa år med människor hunnit i fatt mig? Jag grät bara en gång när jag jobbade på äldreboende. jag borde ha gråtit jämt och ständigt. nu är det som att jag ser på människan som en människa och jag tycker att det är lika fånigt som sorgligt. vi är oroliga för hur han mår men ingen annan bryr sig. dör han så dör han. vem blir ledsen, jag vet faktiskt inte, kanske ingen. det är så dumt på något sätt att vi håller honom vid liv. det är lite fint, men det känns också dumt och jag gråter lite inne på hans toalett för att det känns lite ledsamt alltihop. att vi lever och att våra liv är så obetydliga.

hej, hade jag sagt när jag kom. han tittade på mig och sa ingenting. det var inte som att han hade saknat mig. så känns alltihop julafton 2013. jag vet att det inte är någon som saknar honom när han försvinner. och mig - är inte jag som honom precis?

Jag gråter lite och sedan sitter jag stilla och förstår uttrycket att luften har gått ur mig. jag känner hur jag fryser över ryggen och jag vill lägga mig ner eller helst bli kramad av mamma.

jag gråter lite över hur konstigt det är i livet och det är väl ensamheten och valfriheten och att tid kan gå utan att den riktigt kan förstås.

 

Det var så den var julaftion 2013. jag lärde mig något. jag lärde mig mycket faktiskt och jag visade mig själv från min bästa sida till och med. Något mer jag ska komma ihåg är att alltid säga ifrån och att alltid fråga när jag inte vet vad som är rätt. Så som jag såg mig själv igår vill jag se mig själv för alltid. som den som sköter sig och framförallt som den som inte går med, kanske den som inte flyr från friheten utan den som tar sig tid att fråga sig hur fri, hur fri kan den här flickan bli. det är bara jag som vet det.

 

man kan göra vad man vill så länge man vet varför man gör det.

prata om det.

man kan fråga om man undrar.

se folk i ögonen och fråga hur det är med dom egentligen.

alla bär.

 

och sedan till sist, när jag la mig med arbetskläderna på i sängen under täcket över huvudet så klappade jag mig på huvudet och sa ändå, bra emma: aldrig mer. du har inte lovat någon nåt.

du är fri som en fågel

 

var det