TILL VÄNNER MED EN GRÄNS
Olydig ligger jag i soffan.
Dit går jag ensam. Sol ute, sol inne.
Olydig är att lära sig.
Otydligt, olidligt, men utan olydnad
finns inte kunskap. Komposterar
stilla sittandet, tittandet på ögonlockens
krock med ögats nedre stopp,
dessa »jag vägrar«, stunder i soffan
lägger sig i hög och blir till hyss.
Jag sover för att sömnen säger emot. Den tar
nyss och nyss som om tiden inte tog vägen
utan lades till, till min livstid.
Skog ute, skog inne. Där får man vända sig om.
Och bli lite ledsen.
