where is my mind

"Nämen hej!" Hon tror till och med själv på att hon är förvånad. Kanske för att det faktiskt är det som hon är. Det är så enkelt, nu när hon är så nära.

"Hej." Han ser glad ut.

Det är så konstigt, hon vet inte hur många gånger hon fantiserat om allt hon skulle säga till honom, hur hon skulle titta på honom, på riktigt när hon hade chansen. Titta på honom på det sättet som det kändes när han tittade på henne ibland. Så att han skulle förstå det bara genom att hon såg på honom. Men hur ger man en sån blick?

Hon minns allt, hur hon skulle ta vara på varenda sekund, men nu när hon får chansen rubbas allt.
Hon tittar på honom, hur skulle hon kunna göra annat? Men hon är för fast vid att tänka på hur fin han är att hon glömmer av att hon en gång haft en plan.

Det är inte så mycket mer än lite rufsigt hår, två blåa ögon, hans mun och en käke. Det är konstigt hur det kan få henne att glömma bort allt annat.

"Jag hann i kapp dig", säger han. Han ger henne ödet rakt i handen. Man kan ju undra hur mycket mod det kräver.

Så varför stannar inte hjärtat? Varför lutar hon sig inte bara fram, den decimeter luft som skiljer dem åt, och kysser honom så som hon alltid velat göra? 

"Ja." Tystnad. Varför förstår hon inte vad det är han säger?

Hon vet inte exakt vad som händer sen. För såklart vet hon ju, samtidigt som sekunderna går iväg, att hon just missat sitt livs chans. Såklart förstår hon, innerst inne att hon har klantat sig lite för mycket den här gången. Trots det, gör hon ingenting för att rätta till sitt misstag för just då, då inser hon faktiskt inte vad det just är hon har gått miste om. Fortsätter att prata med honom om något meningslöst, skolan, vädret eller vad som helst.
Först när hon stiger av spårvagnen några minuter senare så slår det henne.

Herregud.

Vad fan har hon gjort? Hon hör hans ord i sitt huvud om och om igen. Hon hör hur bra det låter. Hon hör sitt svar som ett hemskt eko som aldrig vill ta slut. Det är först då hon inser att hon skakar, det är först då hon inser att hon mår illa.

Vad har hon gjort? Hon går snabbt bort till sin buss som står vid hållplatsen och väntar. Sätter sig på ett ledigt säte. Hon känner något som hon aldrig har känt förut. Hon vill lämna sin kropp, hon vill lämna sig själv och bara försvinna. Dö. Bara hon skulle slippa sina tankar.

Bussen rullar iväg, världen går förbi utanför fönstret men hennes värld står fortfarande still.

Beror det på att hon blev så chockad att hon inte ens förstod vad som hände?

Beror det på att de orden var för bra för att vara sanna?

Eller är det bara så att hon är helt dum i huvudet?

Det känns faktiskt inte ens som att det har hänt på riktigt. Har hon tur kanske hon drömmer. Har det verkligen hänt? Var hon verkligen så dum?

Men hon var ju där, det vet hon. Och ingenting någonsin kan någonsin spola tillbaka tiden och ta lyckan som han där gav henne.

Hon hade aldrig trott på riktigt att det skulle vara tankar som skulle sticka hål på hennes hjärta, men nu blev det så i alla fall.

Hon undrar hur hon ska överleva, hur hon ska orka leva med sig själv. Och det har gått, bara tio minuter.

Hon vet ärligt talat inte hur hon klarar sig hem till huset då det känns som att hon ska falla ihop vilken sekund som helst. Slänger igen dörren efter sig och går upp till sitt rum. Hon klarar inte av att tänka på vad hon har gjort.
Att hon inte gjorde någonting alls. Hon mår så illa. Vart ska hon ta vägen? Hur gör man för att sluta tänka?

Hon ser sig omkring i rummet, letar efter något som kan ta henne någon annanstans. För att slippa bli galen.

Hon går fram till sängen och kryper ner under täcket. Blundar och hoppas att allt ska försvinna. Kanske hoppas att hon ska vakna upp och inse att allt bara var en dröm.
Men på samma sätt som man inte kan tänka när man sover kan man inte heller drömma när man är vaken.
och nu är det försent.