where is my mind

Arg? Ja.
Fast mest är jag nog rädd.
Jag läser försiktigt tidningen på morgonen numera. Läser bara delarna som inte gör ont. Ettan får ligga orörd, långt ifrån.
Jag ser inte på nyheterna längre, det skulle vara ännu värre, där det kommer emot en ännu hårdare.
Kanske är jag feg, dum som vill låtsas som att det inte händer, men om jag läser allt, ser allt och hör allt, av det som inte borde få hända, då kanske jag snart inte skulle våga gå ut.

Det är mord efter mord. Våldtäkt och rån. Misshandel och mobbing. Saker som är så hemska att man har svårt att inse att det faktiskt händer, eller så är det bara så att man inte vill tro att det faktiskt händer.
Det känms som att det blir värre. Som att vi blir hemskare mot varandra för varje dag som går. Det är det som gör mig arg. Människor som kan göra så mot någon annan. Förstöra någons liv. Förstöra ett liv. Vad är det som gör det? Alla kan inte mörda någon. Alla kan inte skada en annan människa. Men tillräckligt många verkar ändå kunna det, tillräckligt många för att det ska kunna hända vem som helst. Och bara en är för mycket, nu verkar det börja bli, nästan varenda en.
De är inte bara de stora, allra hemskaste sakerna, det börjar som något litet.
Alla de som inte vågar stå upp för sig själva, hänger bara på. De som inte vågar säga emot, när någon blir retad i skolan. Ingen föds som mördare, ingen föds till våldtäktsman. Det är något på vägen som gör att en person blir den som den är. Det gör mig arg att vi inte ännu lyckats inse vad denna faktor är så att vi kan stoppa det som håller på att hända med världen. Vem eller vad är det som gör oss till monster, gång på gång? Varför lär vi inte ut saker som verkligen betyder något i skolan, ser till att forma människor som älskar istället för att hata?

Det gör mig arg att leva i en värld där man byter kanal när nyheterna är på. I en värld där man är rädd för att öppna tidningen, rädd för vad som ska stå  däri. Historier från verkligenheten. Det är sjukt. Vad vi har blivit, vad är det för mening med det här? När ingen längre bryr sig, vad finns det då kvar?
Jag är rädd för att det ska bli ännu värre. Tills den dag det händer också mig. Tills den dag det händer någon jag känner. Tills den dag då det händer ännu mer, mer ont än gott. Jag är rädd att det är snart.

Det finns bara en sida i del ett som jag läser numera. Till och med den sida i hela tidnngen som jag helst av allt läser. Sista sidan, fria ord. För där finns dagens ros. Jag söker varenda dag med blicken där, ju fler desto bättre. För det står för hopp, personer som fortfarande bryr sig. Det ger mig trygghet för att modigt gå ut genom dörren. Bevisar motsatsen.
Men jag vill inte leva i en värld där bara en av femtio sidor innehåller något att le åt. Då har det gått för långt.
Vi måste vända om, göra tvärtom. Nu, innan det är försent.