where is my mind

Ibland förstår jag inte på mig själv.
Hela veckan har jag känt mig hur rastlös som helst när jag bara för en stund inte haft något för mig.
Och idag, så bestämde sig mig familj för att åka in till stan och jag tyckte att det lät väldigt trevligt, tänkte att jag kunde kolla runt lite i några affärer eller om det var något kul på göteborgskalaset.
Men så efter att jag i ilfart försökt göra i ordning mig för att hinna med tills vi skulle åka så visste jag inte vad jag ville längre. Då kändes det inte så lockande att skynda sig iväg, gå runt bland hur mycket folk som helst i en massa affärer och leta efter saker som jag varken egentligen vill ha eller behöver.
Och trots att det absolut inte spelar någon roll så fick jag värsta beslutsångesten och visste inte vad som skulle vara bäst, följa med eller stanna hemma. Till slut bestämde jag mig ändå för att stanna här.
Så nu sitter jag i ett tomt hus och kan lyssna på musik på högtsa volym utan att någon ber mig att sänka. Och det har spridit sig ett väldigt lugn, för första gången på många dagar känner jag att jag verkligen njuter av att bara vara.
Det är konstigt att det är så mycket skönare att vara hemma när man inte måste vara det ;)

Så jag förbereder mig lite inte för måndag. Letar upp ett pennfack och skriver i kalendern. Det finns något lockande med det, att ha ordning och reda och dessutom att få se vad som händer det här året.
Det enda som egentligen känns dåligt är att jag inte har en aning om hur jag ska komma upp på morgonen eller hur jag ska kunna ta tag i några skolsaker ;) Haha! Lite oroväckande kankse.
Men det är lättare att inte tänka så mycket, vänta och se och tro på att det kommer att bli riktigt, riktigt bra.