det här är livet
man kan inte se golvet längre, knappt ens den vita mattan. när man går knastrar det ibland, och man hoppar till, undrar vad det är man krossar. någon gång fastar en tröja eller en gammal strumpa i fötterna och dras någrå centimeter längre bort. men det spelar ingen roll. det försvinner inte av sig själv.
varje gång man kommer in i rummet tänker man; herregud. sedan. jag ska. jag ska. till sist, men inte nu.
alla kvällar. sparkar av sig byxorna och låter dem ligga, de passar bland de andra. drar tröjan över huvudet och släpper. det känns nog bra till och med, alldeles för lätt.
struntar i att borsta tänderna. mår man bättre? nej. men vem orkar gå meter till toaletten? i mörkret spelar röran ingen roll och i sängen är den till och med fin. för då har man skjuitit upp den till imorgon. enkelt. håret fortfarande uppsatt i en dålig tofs som skaver mot kudden. men vem orkar ta ut den?
bredvid huvudet, trots mörkret syns den gröna boken, lakanet mitt nattduksbord. och alldeles för nära ligger mobilen i ett svagt sken. ser på klockan, alltid alldeles för mycket. man tänker att man borde flytta den. annars går jag aldrig upp. men den får ligga kvar, det känns bara en liten stund. sakta men säkert strålar den sönder säkerligen någonting som är väldigt viktigt. det är lungt. det är bara idag. imorgon. imorgon ska jag inte göra om det.
i samma ögonblick vet man att det inte är sant, men slutar inte tro på det. för viktikgt. för imorgon. imorgon händer allt. imorgon plockar hon upp allt och hänger tillbaka det där det hör hemma. imorgon kommer ordningen, då löser sig problemet. imorgon blir ingen sjuk. imorgon kan jag vara vem som helst.
gäspar. varma fina täcket och den sträva blåa filten. min alldeles egen värld, med bara lite förnuft. klockan ringer imon. du ska gå upp då, säger man till sig själv. kanske, kanske gör hon det faktiskt. då plockar du upp allt, då frågar du det du inte vågar, då rycker du upp dig. kom igen. imorgon kan det hända vad som helst. precis vad som helst. typ, ingenting.
kom igen. det är bara som du tror. du blir inte lyckligare när du ser golvet. det kommer bara skrämma bort dig. när du ser att inget finns där under.
varje gång man kommer in i rummet tänker man; herregud. sedan. jag ska. jag ska. till sist, men inte nu.
alla kvällar. sparkar av sig byxorna och låter dem ligga, de passar bland de andra. drar tröjan över huvudet och släpper. det känns nog bra till och med, alldeles för lätt.
struntar i att borsta tänderna. mår man bättre? nej. men vem orkar gå meter till toaletten? i mörkret spelar röran ingen roll och i sängen är den till och med fin. för då har man skjuitit upp den till imorgon. enkelt. håret fortfarande uppsatt i en dålig tofs som skaver mot kudden. men vem orkar ta ut den?
bredvid huvudet, trots mörkret syns den gröna boken, lakanet mitt nattduksbord. och alldeles för nära ligger mobilen i ett svagt sken. ser på klockan, alltid alldeles för mycket. man tänker att man borde flytta den. annars går jag aldrig upp. men den får ligga kvar, det känns bara en liten stund. sakta men säkert strålar den sönder säkerligen någonting som är väldigt viktigt. det är lungt. det är bara idag. imorgon. imorgon ska jag inte göra om det.
i samma ögonblick vet man att det inte är sant, men slutar inte tro på det. för viktikgt. för imorgon. imorgon händer allt. imorgon plockar hon upp allt och hänger tillbaka det där det hör hemma. imorgon kommer ordningen, då löser sig problemet. imorgon blir ingen sjuk. imorgon kan jag vara vem som helst.
gäspar. varma fina täcket och den sträva blåa filten. min alldeles egen värld, med bara lite förnuft. klockan ringer imon. du ska gå upp då, säger man till sig själv. kanske, kanske gör hon det faktiskt. då plockar du upp allt, då frågar du det du inte vågar, då rycker du upp dig. kom igen. imorgon kan det hända vad som helst. precis vad som helst. typ, ingenting.
kom igen. det är bara som du tror. du blir inte lyckligare när du ser golvet. det kommer bara skrämma bort dig. när du ser att inget finns där under.
Kommentarer
Trackback
