where is my mind

idag har jag haft den sista idrottslektionen i troligen, hela mitt liv.
Det är rätt så sorgligt ändå,
Det är sjukt att många av de saker jag länge småhatat, kommer jag nu aldrig att vara tvungen att göra igen.
Ändå finns det något som är speciellt med att springa det fortaste man kan och hoppa ner i en grop av sand, för att se om man hoppar en enda lite centimeter än vad man tidigare gjort.
något charmigt finns det  trots allt med att springa runt i skogen och leta efter oranga tygstycken. träffa galna änder och inte ha någon aning om vart man är någonstans.
Tänk om jag kommer att sakna det lite trots allt?

Jag tänker också på hur ironsikt det är, att jag har haft idrott i ungefär 12 år.
Så tänker jag på vad jag har lärt mig.
HAHA. Jag kommer knappt på något.
kan jag hoppa höjdhopp? Nepp.
Kan jag reglerna i handboll? Knappast.
Har jag lärt mig att orientera? Inte ett dugg.
Och framförallt, hur mycket har jag egentligen tränat under dessa 12 år? Ska jag vara ärlig skulle jag tro att jag inte har bränt många kalorier under alla lektioner. Inte byggt många muskler, inte förbättrat min hälsa särskilt mycket.

Inte för att jag bryr mig. men det är något att tänka på. i alla fall, för kanske skolverket? ;)
men jag är nöjd.
Jag har nog haft ganska kul trots allt. utan idrotten hade det nog saknats något. men det känns bra nu.
Hej då idrott. Hej, hej frihet.



utanför slottskogsvallen, förra året.