man kan inte stirra på någon som har ett annat liv
”Varför tittar du alltid på mig sådär?” frågar han. Det första han säger, någonsin, så att hon hör. Och hon kan inte blunda. Hon kan inte vända på huvudet ut mot regnet och asfalten. Hon kan inte, inte vara där, hon kan inte ens låtsas som att hon inte är det. För trots att hon just gjort precis det han säger, är det som att det först är nu hon inser vad som hänt. Att det är på riktigt. Vad. Hela tiden. När han är vänd mot henne, och ser på henne, utan att låtsas som att han inte gör det. Då är han någon annan. Hon borde bli vettskrämd, åtminstone skämmas eller inte fatta någonting. Man kan inte stirra på någon som har ett annat liv. Men det är lugnt, sällan har hon hört sin röst så långsamt som när hon sakta reser sig upp. Vad gör man annars? Påkommen. Det är slut, det är inte längre fritt ute i luften.
”Jag skulle vilja fråga dig precis samma sak.” Då är det bara hans fel. Hon är rädd, men inte för honom. För frågan. Har undrat, alltid, men det har aldrig spelat roll, för det har aldrig varit på riktigt. Hon har aldrig funderat tillräckligt länge. Och nu, då kliar det i kroppen, skräckblandad förtjusning. Varför? Han frågade först, men det är inte hon som har svaret. Det är han som inte borde. Hon, hon är ung, hon är fri, hon får göra vad hon vill. Väl. Hon skäms inte. Det betyder inte värmen i kroppen och hennes mörka kinder. Han bryr sig inte. Hur skulle man, med blicken fäst i en svart prick på det smutsiga fönstret. Hon och stegen mot marken under hennes fötter. Har inte en aning. Vem? Så frågar han varför. När han borde fråga sig själv, vad det är han håller på med. Men bryr sig inte, för fastnar i den smutsiga pricken. Då är den viktigare, tryggare. Och han har inte ens en aning om hur marken under hennes fötter är. Inte längre, inte någonsin. Varför, säger han. Varför, frågar hon. Varför? Om den där skäggstubben hade kittlat mot hennes haka kanske? Varför. Hennes steg mot marken hörs inte genom världen längre, inte för någon. Räknar ögonblick. Men vet inte hur många de är. Minns veckor, veckor av allting, utan någonting. Kanske händer det igen. Kanske är det bara en dröm. Kanske finns det frihet kvar. Trots orden. Förutom en fråga, har inget förändrats. Och ord försvinner hela tiden. Det betyder ingenting. Det är nog okej att vara galen. En man på platsen framför, varannan månad. Det skadar nog ingen. Inte ens honom. Absolut inte henne.
Och världen bara älskar alltihop.
