where is my mind

Det är en stor möjlighet framför mig. Hela veckan. Hela dagen. Sista timmen håller jag handen mot bröstet och andas sakta genom munnen. förstår inte hur det inte fungerar att bestämma över vad jag ska känna. Det är inte så stort som det verkar. försöker med perspektiv. Man lever bara en gång. Det spelar ingen roll, ingenting. jag får göra bort mig hur mycket som helst, på ett klot mitt ute i ingenstans. Vem bryr sig egentligen om jag säger några extra ord? Vem bryr sig om ett ja, hur hårt känns egentligen ett nej? Man kan inte veta förrän man testat. Men jag har inte bestämt mig för att försöka. svårt att sitta still och jag bara vet att det inte kommer gå som jag vill. bollen kommer aldrig att följa med händerna, inte såhär. det kommer att bli svårt att visa den jag vill. fast trots hjärtat, skakandet och jag vill alldeles för mycket, finns det beslutsamhet. kankse, kanske så händer det. jag kanske bara gör det.
ett under att jag lyckas träffa rätt siffror till koden med förvirrade fingrar. att kliva in i värmen lugnar ner, nu är det bara en dörr kvar.direkt är det något som inte stämmer. man söker alltid med blicken så snabbt när man letar, och jag tror att jag har fel, men hittar ingenstans. fullt med folk, men aldrig har det varit så tomt. känner inte igen nån, har ingenstans att fästa blicken. det är som ett nytt rum, nya väggar och nytt golv, verkar aldrig ha sett det förrut. måste ha glömt av hur han egentligen ser ut. för jag hittar inte. Det tar en stund. Är inte där. kommer inte att vara det. Att kunna välja att inte göra det, det är en sak. men att inte ens få chansen, då verkar det inte ens läskigt. då hade jag gjort det hur som helst. om han bara varit där.
men jag har inte världen i mina händer. bestämmer inte över nån annan. det är bara att knyta skorna och bland så plötsligt menlösa ansiktet fastna i leken. det är inte samma sak. inte som det brukar. utan det konstiga namnet som skrynklar sig på tungan. och den enda som syns. att jag inte fattat att det var så stort. en ruffsig frisyr bland ben och armar. hoppar inte högst och springer inte snabbast, i alla fall inte då, men finns vilket håll jag än vänder mig.
det betyder en vecka till. så jag hinner bli feg och glömma att jag bryr mig. fast är man inte rädd behöver man inget mod. tro inte att jag inte försöker. men hur mycket kan man ändra på sig själv innan man blir någon annan? jag önskar bara att det inte kändes så svårt. för egentligen är det säkert hur lätt som helst.