mellan raderna
Det är inte många av dem.
”Kom igen!” ropar hon stadigt till dem, övertygande trots att det inte behövs, men det vet ju inte hon. Han vänder sig mot Linus med ett höjt ögonbryn. Hoppas lugnt men tror nog att han vet. Han rycker på axlarna.
”Visst.” De går bort mot henne.
”Okej, vi är med”, säger han och hon ler.
”Underbart! Då blir det fyra mot fyra i alla fall.” Härligt med glädjen trots att det inte är för henne. ”Helplan?” Och den som nickar mest, med en intensiv blick mot tränaren som just ställt frågan, så bestämd att inget annat kan bli möjligt, det är hon, metrarna där ifrån.
”Okej.” Hon tar upp den blåa klumpen av slitna västar vid sina fötter och plötsligt finns två lag på planen. I ögonvrån, och tittar ner på sig själv för att han redan glömt, distraherad, men där finns ingen väst, inte heller i ögonvrån. Kanske är det bäst så, finns fördelar med båda, men vill alltid ha det han inte kan få. Motstånd, är för det mesta lättare än samförstånd när bollen plötsligt glider mellan fingrarna. Men vad som helst går bra.
De samlas snabbt, på sin sida av planen innan de börjar. På ett bekvämt avstånd, tre av dem och så han. Säger sina namn, och han hör precis vad de säger, men glömmer som alltid av att lyssna. Det är en större skillnad än vad man kan tro.
Bara ett av namnen fastnar, desto längre in. Och han säger sitt, undrar i samma sekund om det koms ihåg.
Det har väl aldrig hänt förut. Aldrig någonsin har en pass blivit så lång, dribblingen så seg eller skottet så snett. Han förstår inte, vad det är som händer. När han behöver visa allt, så händer ingenting. Kanske är det just därför.
Men har tur, för han glömmer inte av, men lyckas gömma tanken för en stund och när han plötsligt är inne i det så går allt. Det är en otrolig känsla, att göra någonting riktigt bra samtidigt som man vet att det är någon som ser på. Någon som borde sett allt för länge sen.
Hennes ögon verkar möta hans över allt, söker efter en pass och han låter den gå dit, även när han inte borde.
Med långa armar och med fötterna högt över marken lyckas han stoppa en vågad pass av motståndarna. Lyfter upp blicken från den förvånade handen på bollen. Snabbare än vad man kan tro är hon på andra sidan med modig blick. Bollen hamnar precis i hennes händer innan två snabba steg tar henne ända fram. Och det är skickligt, och man kan inte låta bli att le.
Precis bakom, med på returen som inte kommer, är han där och vagt sträcker fram handen.
Men det är klart. Hon, ett steg för långt bort men glad och når det mesta då och då, sträcker fram samma sak. Alldeles mjuk mot hans sträva, hårda hand.
Och det är för kort, och det är alldeles, alldeles för lätt.
