Stories for boys;
Här. Äsch, det är inget kontrar hon åt hans förvånande min i mittgången på bussen precis innan den bromsar in så att han tappar fotfästet. Hon ska ändå också av. Någon gång. Någon gång kliver han på någon gång kliver han av. Han passar inte in i hennes tidtabell eftersom att hon inte finns, således är det upp till henne att ta chansen när den kommer. Hon resonerar enligt följande. Hade någon fått för sig att skriva om henne (ibland går de till och med miste om något genom att de inte gör det) hade hon blivit förtjust. Du skall göra mot andra vad du önskar att de andra skall göra mot dig lutar hon sig mot vid denna sekvens. Räcker fram en tunn bunt, eller mer exakt fyra A4 blad med bokstäver storlek 12 som tillslut handlar om honom. Hur förklarar man det för en främling på ett oskyldigt sätt? Hon ler stort, vänligt får hon hoppas. Det är inte konstlat, hon har kul. Och andnöd. Rycker på axlarna även om han inte ser när de kliver av eftersom hon är sist, snubblar på sista trappsteget och hejdar sig. Uppdraget kräver en seriös infallsvinkel. Det är inga kärleksbrev, förklarar hon, han svarar med sitt tvivlande höjda vänstra ögonbryn och verkar skumma igenom det översta pappret. Hon inser sitt misstag. Hon känner inte denna man. Kärleksbrev har inget med honom at göra. Hon rycker återigen på axlarna. En förklaring i kroppsform. Harklar sig. En verklighetsuppfattning, avslutar hon och backar ett steg bak. Det var alltför nu. Nickar ett hejdå och biter sig i läppen. Vi ses? Na, töntigt och överflödigt. Varsågod? Jo, varsågod. Han har tur som har henne. Inte många har en lite poet undanstoppad på andra sidan bussen. Så. Varsågod, ler hon, vänder sig om och inser att hon är på väg åt fel håll. Det är skönt att inte ha något mer att förlora, skönt att inte tveka innan man byter riktning. Trottoaren är tillräckligt bred för att hon skall kunna flyga förbi men hon ramlar obehagligt nära och försvinner från platsen. Han verkar stå still med pappren i handen och världen snurrar och snurrar runt omkring. Jah, tack. Hon smakar på hans röst. Det är han, så som han ser ut. Som att han inte tror på någonting. Men jag kan väl testa. Hon höjer en hand som ett hejdå och varsågod i en film och kan bara hoppas att det ser lika coolt ut som det känns. Svårigheter att inte höja näven i triumf och skutta ett par meter. Det spelar ingen roll om han släpper papprena, här på trottoaren, låter dem fladdra iväg. Det gör ingenting om han skrattar åt dem och knycklar ihop dem bland skräpet i papperskorgen. Hon vet inte vart hon hör hemma. Lägg mig i ett fack, skulle hon egentligen viska till honom. Vem jag är? Jag är dina grannar. Jag är kollegorna på jobbet. Jag är folket du träffar på bussen. Men tillräckligt trött på att aldrig etsa sig fast i någons korttidsminne. Här har du mig, skulle hon gnugga det korta, bruna håret på hans huvud. Han skulle hata det. Och här har vi dig. Du har fastnat mellan tänderna.
