pretenders
åh
en morgon i soffan
hos denna människan
kan hon tänka sig
att trippa förbi
med sårade tår
framför ett främmande sovrum
hur säger man att man vill sova
för att man tippar
utan att lägga tystnaden
i en liten låda
om hon skulle kunna få låna
en storlek större
än den egna tröjan?
genom det mjuka,
omtänksamma tyget
skvallrar hennes trosor
lågmält
som stilla över dagsljus
i ett rum
med blommiga tapeter
är han
en gnällig pojke
på överkastet som hon inte vill
orsaka extra besvär
det ska nog gå bra
om du stäcker mig en filt
täcket är en glaciär
över höftben, knogar
och blodet kanske stannar
vrir in sig
i den underbara världen
borde man ligga oftare
lyssna på gatan
precis som utomlands
händerna vid hakan
på gränsen till täcket
inte så konstigt
att han kryper ner
vid den här tiden
brukar hon
drömma som mest
hon tänker på den
globala uppvärmningen
och han får fötter och händer
att ta hand om
hör du
mitt hjärta
hon vill inte visa
att hon inte vet
var han har det
men han säger kanske här
och det slår
henne att replikerna
är nattens sista försök
att hålla dem borta
från
det andra livet
blundar du
hon ger honom en blick
och blundar
parallellt
kom ihåg
att att göra detta oftare
älska att somna
så kan han inte ha det
hennes näsa är placerad fel
men har tar fem år
och går
utan att be om lov
det är en ljuv form av filosofi
hon kan känna saker på hans haka
som man inte ser
när man tittar
och det enda hon kommer ihåg
är inte så
med luft i munnen
en panna här
dödstrött
känns det trots allt
som att
soffan klarar sig
ensam
tills imorgon
