närbilden
detta jag
lägger rabarber
på hans hals
i timtal
människans nacke
vid kanten till tröjan
ger inte fjärrvärme,
på håll
ingen koll
hon har
förmågan ´
ha själv på en diskett
när han vänder
hem om
ett före detta leende
är det så hon bevarar sig
hålla det egna täcket
över den egna kroppen
minns hur ögonen ser ut
också när de inte blinkar
bort den rosa kanten
men de är så ensamma som varelser
den med ryggen mot dörren
smeker sällsamma ögondroppar
genom kinden
den som mer direkt
ska ta ansvar för sig själv
hittar luft
i väntan på ingentinget
senare ikväll
hamnar lite av en
killes mättnad
på hennes väska
dörrarna vet inget om hans
huvudvärk
hans
dag på handryggen är
närbilden, härbilden:
som kokos i hallen
hudens atmosfär tunnas ut
med en annans lättnad
men spårvagn eller rummet
är snart att gå
och inte komma ihåg
