ditt vardagsrum berättar i bakgrunden hur jag nån gång kommer tillbaka, mina byar och gårdar och inte längre brinner för att vara i krig
vi är så
fullkomligt
komfortabelt avtrubbade
båda två,
hela gänget
av roller du spelade
när du var små
och mina karaktärer
sedan ett par år
pratar om natten
í sanningsekvensen
att jag vill bara
ha en kram
för att kunna sitta
vid ängarnas västra väg
utan en kalender
och dra in luft
genom munnen
kan man inte va
som man ska
får man va den
man är,
ger jag dig och
du är
så som du är
och jag,
samhällets saknad,
vad du än säger
saknar feeling
trots att vi båda
känner ingenting
du är van
och jag inte har aning
om vad
som lägger sig
under täcket och
vad
som går i väg med
kalla fötter över golvet
lämna i din egna fart
mig ditt lilla pucko
står på fält men
plockar inte ständigt blommor
och du definitivt
kan inte ha hand
om ett helt
personligt bekymmer
det är nån, absolut
dock så är det är inte vi
som öppnar dörrar.
lägg ditt huvud på mig
stryker du
och jag håller med
visst,
tillståndet är lågkonjunktur
men i min utopi
är det rätt så fint,
med folksjukdomen
att jag känner för att
komma bort
inte ifrån dig men
ifrån
den här personen
