och när du är på gatan beroende på gatan jag lovar du är definitvt
den här tillgivenheten
skriver ett par rader i marginalen
hon river bort
från resten av anteckningarna
så långsamt, så välanvänt
jag hör hur pappret blir inte jämnt
kanterna
så växlande under fingret
som en sten
hur du sitter på dess ena håll,
lutar åt ett annat
river fint,
ser sig runt bänken, är det någon
det är inte någon, men grannen
det är jag, lyssnar samman sig ett synintryck
hur hon river höjder och fördjupningar
hur hon sysslar med en skapelse
under förväntan
nu blickar på den sneda stilen
rektangeln låter sig
den hörs
sensation i benen, splitter
och ser det
ett meddelande
blir givet
till andra
men jag svär
deras nackar de hittar
de nickar
och jag svär
det är hur de bestämmer
hon har skrivit ner
det hon vill ge mig
i födelsedagspresent
bry, huvudet i
det lynne hon berättat att jag strör
ser hon inte
jämsides de jag gör
hon lämnar sina
-
vi spårar oss själva till
de nya idéerna,
ritningarna, alternativen på
instruktionerna till hemtentamen
vi spårar oss tillbaka
smular de spröda drömmarna
småkakssmulorna
runt stenarna den stenmur
vi mera mindre sorglöst
sökte i skogen
spårar oss till inte att förmå oss annat
och vi spårar oss
att komma förbi en tid
till att komma hit
en åskurs för andra
inte lika,och så samma
hur handen gått över kanten till en marginal
hennes finger
mitt känner
över henne
i stora drag
de känner pappret
det ojämna, där går hon in
där går hon av
samma hörsel hör så bra
i rivningsleken
hör på
skrot och korn
i alla dessa rörelser
i alla dessa ljud
det tycks
spårvagnar på sina spår
det är på vilket sätt den räls hon har
slår mig
sina gnissel och skrik
att vi berörs
av fosterlandet samt vart vi går på marken
det tycks
på väg mot vagnhallen
densamma
den här tillgivenheten
detta hålla avet
är att bry sig om sig
är det så
bryr man sig om dig
Kommentarer
Trackback
