tid att vara inte på riktigt, saknar lekplatserna, djuren och att gräva upp maskar men nu är det dags, dags att inte vara på riktigt
inser ryggradsdjuret i badkaret
där böjer bottnen och skelettet sig
emot varandra
knäna stannar vid kanten
de går inte längre
hon ser på kroppen i vattnet
ett avlångt land,
och dess växtvärld
vaderna är fulla av granskott
ser ut att vara planterade i rader
men så har fröna lyft i vinden
och hittat till sin enda plats
titten över egendomen
egendomligheten, glad
vrider på ett ben
kokar kanske lite sirap av alla dessa
söta påhitt
det är mer
det är annat
en annan skog över vidderna i knävecken
det är något mer
är stam är trädkronor
kan vara kastanj eller
dinosaurielöv
det har regnat på dem
så springer de över marken
rinner ner ett bakben
mot henne
stiger sig en palm
stjälken vill till naveln
palmbladen
slår ut i spåren om kroppstemperaturen,
värmen inne i djuret,
tilltar
det kanske blir bra
hon kanske får en kram
ett föremål fyller upp vattnet
ett avlångt land, dess växtvärld
sköljer upp över skrov
hon, hon som ser ser tång
verkar det ont, det verkar inte ont,
det verkar gott
hon, den här
ser ner och ser inget som ska bort
kotorna i ryggen ligger inte bra
mot sitt samhälle
men de ligger rakt
i alla slag
sjögräset uppmanar
häftigt rinnande
i alla vattendrag
så var den det
inte någon sa
är det du
hon som ser på sig själv säger bara en sak
det är du
dår är du ju
Kommentarer
Trackback
