loving you was crazy shit
När hennes vän ser efter i sin lilla guld röda börs efter enskilda pengar, drar hon upp en dragkedja på sin magväska. Den hänger över höften i en osedvanligt icke lägga märke till blå färg. Jag har inte sett den när hon suttit bredvid oss i soffan. Hennes vän har också intressanta aspekter på sig själv, här ikväll. Han har på sig en mössa i en annan blå, en lägga märke till kulör. Han har på sig en grön jacka och en rutig skjorta, de kramar varandra. Jag tror att de ska krama varandra mer men han letar i sin börs och hon säger att det finns en automat utanför.
Utanför. Ute har gator gjorts om till sagostigar, nu leder alla vägar till platser inom mig. Kullerstenarna leder, regn, leder hallar i svenska småstäder där flickor vinner stora vinster över applåder för målgångar. Kullerstenarna utandör huset, basketkorgen, leder bilen till McDonalds efter vinster inom alla flickor. Det är höst.
Träden över vägen, stilla. Ingen himmel, det är hur det är, ute har blivit inne. Jag går på trottoaren men jag går i mindre löv och barrskogar. Löven och kottarna slår efter mig, värma händer kring te. Fryser lite gott om allas händer i småregnet. Det verkar inte vara någon som byggt upp något här. Kyliga näsborrar. Vantar, halsduk. Jag tar på mig kläder, jag tar på mig extra strumpor, extra byxor, extra tröjor. Jag går ut, tar av mig något annat.På mitt fack i hallen, lägger en telefon, lägger här är du ett hån. Lägger sommar hårt, lägger ett helt år. En pust pustar jag ut från dörren, den är i luften över uppfarten, över vår gata och den blåser in i grannens guldgröna, gulröda växt. Ut, ut ur mitt hus.
Sagostigarna, de syns inifrån en biograffoajé. Där sitter vi med hattarna och bläddrar i tidningarna.Raderna mellan stolarna sen, en stig till en annan. Här sitter vi och mumlar. Hösten du springer längs kajen, du säger att det blåser. Jag säger att vi går dit någon helg och äter mat, innan ser vi på ett projekt i det stora rummet, sen äter vi pannkakor och ser ut över havet. Kanon. Du tuggar på dit snövits äpple och dricker lite vatten. ¨Så du menar att du tycker om. Dörrarna öppnas och stängs, jag ser ut på parkeringsplatsen. Kullerstenarna, vägarbetet och kullen. Svarar på din fråga ett leende, ser du inte. Ingen himmel och regn på ensamma axlar, alla löv sluter in dem. Ute blir inne, och här sitter vi kring ett litet runt bord och ser ut på dem, på den, luften. Sagostigarna går förbi ingången, och in, mina väger stiger ur mina ögon och in igen. Leendet svarar över bordet, det är en sån dag jag inte kommer hinna leva.
Innanför kommer han tillbaka med sin börs och betalar sin biljett. Detta är en mjukare foajé än den i morse, soffan som vi sitter i är sammetslen mot våra jackor. Hon sätter sig inte ner bredvid oss igen, bara hennes svarta väska sitter bredvid oss nu, tror jag. Det kan vara min mammas jacka. Det finns en plats kvar och den har hon lämnat, ser jag nu, för ett glas vin. Många av dem står med sina glas fyllda till hälften med vitt eller rött, det ser fint ut med deras ytterkläder. Det finns fler människor än den yngre mannen med den guldröda börsen som hon har pratat med vid tidigare tillfällen, det ser man när hon kramar dem men också innan dess, hon sträcker fram sig när de kommer in i rummet. Det är möjligen så kroppen gör när det var länge sen man sågs. De står i en kantig formation och pratar, jag kan inte höra vad de säger, jag har inte räknat hur många de är, ser bara att de är två som garanterat gör ett annat kön. Och kanske hon, det ser jag nu. Hennes flickor har klänning, kjol eller pösiga byxor. Denna har sina jeans i en nyans av grått som går ihop med vatten som rinner ner för ett berg precis när solen kommer tillbaka. Hon har en fjällrävenjacka ihop med sitt glas vin, den följer en ljusare ton av höftväskans blå och går ner lite över de bergsgrå byxorna. På fötterna som hon står, så som hon står, har hon vinröda, men inte som vinet hon håller i handen, mjukare, skor. Sneakersen är knytna runt hennes vrister med sina vinröda skosnören. Jag förstår att om jag ser hennes ögon imorgon på stan, går jag förbi. Men hennes hand, den hand som inte håller hennes glas med vin, är knuten i en vinkel som går med mig och håller sig intill min hals på en plats i hennes vardagsrum.
Hennes vardagsrum är som vädret när jag tänker på oktober, hennes soffa är i samma sammetsmjuka lyster som den jag sitter i. Hennes fönster vetter ut från Väderkvarnsgatan mot regnet precis som förra våren. En lampa med ett rött sken på fönsterbrädan, mellan gardinerna, vi sitter i soffan, hennes hand, jag sitter där och hennes hand och hon. Hon har fötter som har varit ute och gått hela dagen, har något att berätta, hennes fötter springer i soffan i berättelsen. Rummet är mörkt förutom det röda skenet från lampan på fönsterbrädet. Rummet är mjukt och mellanrummet som vibrerar gör det i musiken och i det hon säger. Datorhögtalarna spelar Vit Päls, också mellanrummet är mjukt, bara något hon säger är vasst, hon pratar om att göra uppror. Hennes fingrar sitter inte fast i hennes handflata, de spretar ått alla håll. Det är en kväll med en morgondag, men det är en helkväll, hon ska inte till något annat hem ikväll. Där sitter de blixstilla och på väg tillsammans till en frukost, till ett uppror. Är tillfället en liten hydda, ja, är hennes vardagsrum inte vyn innifrån en av alla de kojor vi bygde utav soffkuddarna och soffbordet. Så stilla är det, fantasistilla.
Här är det inte fantasistilla. I den minglande och allt mer vinglande lilla teatervestibulen klingar vinglas och det bör ligga ett konstant litet samtal mellan alla luvor och halsdukar. Det gör det säkert. Jag hör inte det och inte heller något annat, denna upplevelse är visuell. Den står framför mig och syns. Där är den där handen. Jag lutar på huvudet i soffan. Förstår upp och ner över hennes jacka och jeans, skulle nog inte var nog med den släta kroppen på mig, var är då i mig. Vi hade fått ha något mer, något annat. Men jag ser det framför mig, så skulle vi kunna vara med varandra. Jag tror också att jag ser hur vi stönar i den där soffan i hennes vardagsrum och ska sova snart. Nästan nere med oss själva på golvet, Åh, över trädsamlingarna, höstlöven och själmordet utanför det här brevinkastet. Är hon som en stickad tröja på en konfirmationsträff däri, den enda jag vet att gömma mig vid. Är hon där hon står en möjlighet. Är
Sådär! Schh, Schh. Ett mummel som jag inte hört tystnar. De flesta lyssnar.
Jag vill bara önska er alla välkomna och be er att stänga av era mobiltelefoner, det är så tråkigt om de ringer under föreställningen. Ni kan hänga av er där ute i hallen om ni vill, dörren är låst och jag kommer att vara här under hela föreställningen. Så, det var nog allt. Den här vägen.
Törnrosa eller jvaknar. Hon och hennes mamma följer med de andra stövlarna och glasögonen till hallen för att hänga av sig något av det som de har på sig. En flyktig rök väntar oss vid scenen och den gör som jag gjort idag,när receptionisten öppnar portarna till den enda salen, promenerar den bort, ut genom hallen, ut genom dörren, ut. Jag ser den inte längre när vi sätter oss ner. Men jag förstår vart den är, där ute i mörket och ljuset, ute på sagostigar.
Kommentarer
Trackback
