qu'est-ce que tu fait
1: drömmen
i personalrummet
på den ena blå stolen
sitter en hand på magen
till en lintott
det ljusa huvudet tänker:
det är en fråga om igår
det är en fråga om år
vill man inte ha dem förr eller senare
handen pratar med magen
stryker den lätt
snäll är han som hjälpt mig här
och snällare blir han när
jag är ett
miljöombyte
mina kulisser är främmande
med ryggen mot fönstren
hon frågar vart vi reser
mitt föredrag blir spännande
jag säger såhär
när
man tittar ut från fönstren
inblick
ja, in jag säger när jag ser ut
från mitt fönster
insikt
så vi reser innåt
hon, åh
jag, så det kan gå
hon vill ju har barn
hon vill ju ha det bara bra
nångång
lutar sig tillbajs och undrar
över mina ord
åt vilken riktning går
de böcker
vi fflyger iväg
ler ett grattis leende
åh, moderniteten
det reflexiva skapandet
av självet
i detta samhälle
pekar jag på datorn
och bordet med de fyra kaffekopparna
ler, ler hon ett
grattis leende
eller så, så vad eller vadå
den enes
den andres
kulisserna fallerar
laminaten
våra fötter går på
andra håll nu
men så kul du
jag säger
att se dig
i min korridor
jag sedan går
doppar fingrarna i tvättmedel
hur skulle man dosera
på det här stället
av de som har svar
känner jag inte igen vissa
de som tjänstgör
när jag dör
de som litett dör
när de tjänstgör
de är så många i ledet
att jag inte kan tro
att jag gjort
hur kan jag vara det
del i systemet
2. gårdagen
en gata
möter klasskompisar
trottoaren
på kanten
andra går förbi
där mitt sociala sammanhang
sitter kvar och
snurrar på ölglasen
över värmeljusen
inom otroliga väggar
de lämnar länkar, spindeltrådar
vänförfrågningar de lämnar
att tycka om att fråga om
barndomskildringar
de lämnar
de lämnar av allting
hos mig
allas lockiga hår
klädkoder
det där lockiga håret
glasögonbågar
de lämnar varsin
liten älsklings lek
jag går hem
på trottoaren
går andra förbi
de lämmnar mig
vek
ikväll
har vi talat om
de fyrahundra slagen
hon sade
när de slått för min
ontologiska trygghet
kom han till mig
och jag tänker ibland på dem än
desa fyrahundra varv
de gick tillsammans
emma, svartsjuk blir man inte av
killen där borta
han jag kan knulla
nej reflexiv blir man av förfluten tid
av le quatre cent coup
jag tänker
det är en illusion att gå igenom dem
jag säger
det gör dig bra
hon vet
jag säger
så att du vet du vill
vill ha
jag tänker
le quatre coup
mina fyra slag
pusslet
äcklet
mästaren och
margarita
kanske går jag runt med någon annan
en kuf i våran klass
lyfter mitt emot sitt glas
skål för detta faktiskt
friheten att läsa bok efter bok
år efter år
han säger att det är hans mål
jag tänker inte fyrahundra slag,
även om jag vet att han blir bra
när han blir stor
ska han bli klok
ikväll har jag sett allt
som samtalsterapi
och överfört en del på
min terapeuter
har jag
eller har jag inte
velat sträcka fram
liten vattensamling
en slängde håret över axlarna och sade
om att göra rätt saker fel
som en kyss
i vartannat rum
jag tänker testa
jag säger
väldigt intresseant
en frågar vad jag tycker
jag tänker på hans vardagsrum
jag tänker på att böja mig fram
hans mun i mitt öra
jag svarar
att jag föredrar
inga snabba lösningar
3: självsvälten
vad gör vi med varandra
tre sitter de och doppar kakor i vin
de talar omkring förfluten tid
fenomenet
att inte vilja ha
något med sig själv att göra
så tryggare kan ingen vara
tillsammans
över ett bord med stearin
kakor och vin
höga hus som en mur
sluter in oss
i lägenheten storlek ett
de skrattar åt trapporna
på sjukhuset
nästan eller
tänker på något som hände sen
det är så lätt
men kanske undrar alla
när det blir lättare
längre bort
det där personalrummet
en liten knackning
en rädsla för ingenting
där ser vi en liten kille
axlarna och höfterna till en liten människa
vi ser honom innfrån
hur han äter sina ben benigare
hur han sover
hårdare mot golvet
ljuden,
vi skulle vilja höra dem på riktigt
liten är han inte i dem
skriken
dörren bankar oss tillbaka
ljuden, vi skulle vilja höra
det kan vi inte göra
i personalrummet
försöker vi diskutera någonting
hur men inte hur
vi klär av oss våra lager
och svälter oss själva
hon sitter
pillar på skrivboret
det finns en buss
som går strax härutanför
så har hon vaknat upp
samma morgon
bredvid en ensamhet
egentligen mer utav en
enskild individ
han har frågat
hon har sagt idag
ledsen
men inte över
höstpromenaderna som går in genom köksfönstret
hakan och kudden
över anknytningspersonen
hon lämnat för honom
var för mamma
ska jag ha
mina egna händer
för mig själv
han är hennes frukost
han är hennes tygstycke
är det som igår
ut i fingerspetsarna, de andras
alkohol
alla vill känna på
känn då
känn då
är det, det vi gör
sätter självet vid sängen
springer och spränger
men
känn då
ger oss vad vi tål
känns så
snart har vi gått hål
vi lägger till och drar ifrån
känns
det
då
