du kommer resa dig och gå, vi ska gnugga dig varm, vi kommer älska dig då
konfliktälska
jag går på tå. is. gymnastikskorna borde stannat hemma, de åker med fötterna mellan groparna och isbryter dåligt. om vattnet rämmar över relingen kommer de att vilja promenera hem igen. allt går in, det är hål in i hyttena, tårna kryper ihop och hoppas på hårt, hårda isar som inte går att bryta.
på västra ängsvägen var vintervärlden långt ifrån marken, den låg knappt på träden. jag såg på termometern såg plusgrader såg mjukt att ta mig till bussen. men denna ängsvägen ligger i skuggan. ett berg med träd och en bäck rinner genom och över den i skogen en pall där går man över bräder. jag går parallelt över den, över vägen över vattensamlingar som inte drar någonstans.fötterna andas i det mjuka, i gräset snön är mer varm än kall, den faller sönder när jag promenerar över den. delas utav kvistar och gula strån knastrar och försvinner längre ner i gräsmassan.
sträckan är en uppsiktsplats om natten, en korridor du hör när du kommer men du hör inte annat. står du mitten vill du snöängla både gruset och gräset och nu när det är vinter vill du snöängla snön på varsida vägen. här är ett jordklot vettigt, bilderna som projiceras på himlen skapar illusionen utav yrreligare ett lager av det runda, stjärnorna ligger böjt över ängen. går man fortsatt framåt eller åt andra hållet följer inte ljusglimtarna med som innan, man tänker skogen skogslyktor. man tänker så ljust det är i mörker.
en människa har lärt sig saker, han talar till mig. jag trycker hörlurarna längre in i hörselgångarna och stryker pannbandet ner över örsnibbarna. han pratar om höra i höre. jag trippar på kanten, trippar mot skogskanten uppfärsbacken lägger sig träden över vägen. i denna allé talar han om striderna han inte tar. backar från dem. han säger att han tyckt som alla andra alltid. jag försöker fastna i de frusna fotspåren upp över krönet för att inte glida ner igen. naturen har skapat sig, skapat mig en klättervägg. jag skrattar och ler, väderlek,
morgan alling fortsätter med vintertankarna, funderingarna går och når mig. denna tycker som alla andra alltid alltstå. tysta ner den sakta, backa backa backa. han säger att han är konflikträdd. och jag kommer på ett nytt ord. korsar vägen och rättar mig till trottoaren. vintervärlden stannar på ängen här kör bilarna förbi i gruset och snöovädret ligger i diket. vinterpratet. jag säger morgan jag tror att jag gör annat, när du har stuckit iväg har jag stannat. följer mittlinjens, den av gråa isen, gruset som följer, den är rygg till denna drake sträcker sig mellan villorna, kvarteren för att slå sig ner. för att bli överkörd. här pågår ett prat, ett vintersamtal jag säger morgan, inte jag, fyller upp gymnastikskorna och rusar mot det som vill mig illa. den känslan gör mig förbryllad, vad som händer när vi bråkar. nu på vägen jag går snabbare vad som händer när vi bråkar.
hans är konflikträdda, ögonen och händerna. jag känner iver.
-
jag kom på ett nytt ord idag, säger jag. vi sitter vid köksbordet.mamma säger att rikard wolff han tycker om sin dotter så himla mycket. jag säger, hur gick det till. hon säger att han tycker också om, så många andra.
inte dum han heller, säger jag, morgan. men vet du vad ordet jag tror att jag tycker om att tycka annat än den andra. spännande.
mamma bläddrar i tidningen, hon undrar när iag ser på andra om det stämmer. och jag tänker.
affären. en pappa tar tag i tröjan och sätter ner barnet på golvet. rutorna skakar under dess fötter. NU LÄGGER DU AV!!! strömmarna rinner ner mot kassan, där står jag, brunnen. barnet skirker pappan skriker jag blir full av vattenmassor. under kyldiskarna och chokladstaplarna. det är någon slags jordbävning, hjärnskakning. barnet fyller sprickorna och lägger sig i brunnen.
om jag inte vore utav sten jag springer snabbast iväg. där är vi konflikrädda, jag och mina händer. ögonen.
grannen har bråttom till jobbet. man ser det på påsarna hon släpar genom ytterdörren, till bilen, ytterdörren, bilen, ytterdörren. barnen, ytterdörren, bilen, ytterdörren, bilen ytterdörren. där står en liten ljushårig person vars huvud precis krossar handtaget till den blänkande farkosten, står där och väntar på att hennes mamma ska stoppa in henne i baksätet och gasa iväg från parkeringen. hon har en bilnyckel i handen och drar den över ytan. här rispar ingen barn med kniv, här rispar barnet en bil. det blir samma rubriker.
en arm lossar ifrån den lilla dockan när hon rycks tillbaka in i banan utav beteenden hon får bete sig. VAD SYSSLAR DU MED??? armen hänger emot marken. jag trycker händerna mot öronen. lalalalalala. den är så arg, detta kärleksobjektet. armen hänger emot marken, barnet hänger emot marken.
jag vill bara lalalalala inte se det här, springer snabbast runt hörnet på vägen och stannar först min egna uppfart. skrik inte.
hon vet något om mig, min mamma. inte är jag förtjust i tillfälliga förskräckelser. vredesmodet, det är inte modigt, jag vill begå vredesmordet. nej, inte alls, säger jag. inte alla fall något jag gillar.
jag tänker detta rummet och rummet bredvid. inte samtalen där heller har jag stannat i. vinfläcken på mattan. torka torka, tidningspapper mot parketten. pappa säger DITT FEL, INTE VAR DET JAG. torkar torka, mamma har knäna på det vita tjocka materialet och önskar att hon aldrig gått till IKEA någonsin. jag sitter mittemot och tänker tillbaka tio sekunder. middag och mat vart ska jag gå nu. torka torka. det är bara att vänta tills det torkar.
de värsta röda bilderna försvinner sedan in i mitten, vi vänder på hela apparaten och nu när vi går förbi. mattan är vit, den är inte ens röd i kanten. bara på knä kan du se en kontur någon har fått suga upp en käftsmäll.
mina händer sprang till fickorna, ögonen de rusade bort till en tavla av tulpaner, den hänger fortfarande väggen över rummet. skrik inte. skrik inte. skrik inte. bara skrik ingen.
men... mamma säger hur menar du då. inte tycker du om ord i cirkulära former. jag säger, nej. det måste vara ett undantag... jag kanske inte tycker om att bråka med honom men det gör mig utav blad, grenar och lav när telefonen ringer och han kommer att säga: det är dags att lägga av. jag blir ett träd när jag säger DU KAN INTE MENA ALLVAR. bladverket lägger sig utöver samtalet som ett täcke.
hon säger, du menar att det är en utav alla. jag säger, så, nej ja så är det nog. hon bläddrar i tidningen. jaha, det kan inte vara bra.
mamma, kan det vara ett sätt att inte bli av med sig själv, att ingå i en diskussion är att lägga sig på marken löven falla först överdig och du blir täckt men även när dessa växtdelar kommer i massor - du sträcker upp armarna genom lövhögen och skakar bort dem tillsammans med vinden. sen är det ditt träd som blir större, de bruna krispiga bladen krasar ner mot honom. täcker honom och du ser en annan. en stor brun massa av saker som du inte klarar.
men... det är fint. trädet växer och släpper allt som blir över efter sista kvistarna som kommer ut i år. det är sättet. så blir trädet kvar när tiden går och går och går.
jag säger mamma, kanske trivs jag bra med de ord han men inte jag försår mig på eftersom att det är då fötterna går steget längre ner i jorden. det är det som gör ont och skönt när han slagit mig. växtvärken.
mamma säger att det ska bli skönt. inte laga middag till sig själv ikväll. hon viker ihop tidningarna på mitten. första, andra, tredje delen.
vi ses, säger jag.
-
han sitter i soffan, blundar och andas.
jag pratar med honom utan att han hör. hallå? hallå?! vad gör du? nu är jag här ska vi prata? vad gör du? hallå?
jag har inte mycket att klaga på när han sitter där. frukten i hans gom gungar betänkligt vid något tillfälle, annars är han still. ögonfransarna fladdrar något men de rör sig inte upp och ner så som de gör när man blundar. han har verkligen satt sig för att sova. har han det.
jag klarar av att luta mig tillbaka också. huvudet fastnar mot soffkanten så som jag somnade i bilen förr i tiden. jag blundar. det är någon syssla att bryta tystnaden. jag vill inte vara den men ögonen stängda, inte längre än så här på dagen kan jag inte aldrig. ser på honom och undrar hur en människa tänker. hallå? hallå? hallå?
sen vaknar han liksom upp. mina ögonbryn är säkert uppe i luften utav bristfällig insikt för denna ut och inandning.
han säger att jag kanske har något att säga. jag viker ihop benen under resten av min kropp så att kjolen öppnar sig. men det är så jag sitter för att komma runt honom att se ner i gropen som han sitter i. han sitter på en soffkudde och jag sitter på ett berg.
javisst säger jag, detta:
JAG ÄR, räcker inte detta. han säger
VAR INTE SÅ LEVANDE DÅ. jag säger
DU KAN OCKSÅ STANNA HEMMA SÅ SITTER VI HÄR OCH STIRRAR PÅ VARANDRA, han suckar
men du behöver faktiskt inte göra någonting.
detta är ängsvägen, vintervärlden i ett vardagsrum och den kommer in världen genom lyftrkranen som snurrar utanför fönstret. det går från fönsterkarmarna in mot mitten, ett moln, molnliknande ämnen som lägger sig mot rutan. det här är ängen, den växer på soffbordet och blommar redan,
han lägger sig en hand. jag skrattar och ler känner trädet, motorn till denna växten är en inombordare, den mullrar där inne och en utombordare, det sprider sig till ytskiktet. muller muller. och jag vill anfalla, händerna över den där långsmala benstrukturen och sedan anställa mera personal till den där tankeverksamheten. hans huvud,
jag säger, att som jag sa, allt gott i detta kan vi inte bara ta det och ha det. du vet att vi inte vad vi gör här så de vi gör här låt det vara det vi vill (det jag vill).
han säger att han inte tänker så för att han är dum men han håller handen runt min huvudskål och klappar klappar.
jag trycker ett hårspänne längre upp i håret och drar ner kjolen längre över låren. jag ser fram emot huset och hunden säger jag. det du kommer att ha hand om det kommer jag att se utav mindre än den som du handlar med tillsammans, men där står jag och ser på. känns det inte bra. det är en sådan man ska ha. en som bara står på gräsmattan och klappar barnen över hårstråna, gräset över grässtråna och hustrun över hustrutårarna.
han ler lite mer än någonsin innan, sedan samtalet sist. ska bara ta ett körkort först.
dagens första kram följer när soffan vecklar sig inöver oss. kuddarna trycker på oss sidledes underifrån överifrån.
när han ska gå för att besöka toaletten drar jag i tröjan. okej, men kom tillbaka.
är det kvistarna som långt där uppe ovan fingrarna samsatts. efter de grenar som brutits av, grenarna har kommit upp. de är så mjuka och det är så mjukt alltihop. om än det är ekollon så finns de mellan fingrarna snällt, granskott, de är också fina mot fingertopparna. allt är snällt ja det är snällt alltihop. växt växt växt.
träden har blivit större och mina gymnastikskor gräver längre ner i marken.
det är så man kan allt, jordmån och dess uppkomst. lager efter lager, det blir visst så efter alla slagsmål. både längre ner och längre upp de sträcker sig.där uppe.
sen trillar tallarna på överkastet. vad som fäller oss är äventyrsjaget. dyker ner i sängen.
nu trillar du, säger jag.
vadå jag, säger han och timmret över pussar mig på käken. rinner kåda över mina kanter, läpparna smackar, smakar egentligen inte så sötaktigt som jag sökt mig efter. min tunga lägger sig till rätta han fortsätter mig han fortsätter att köra över mig och jag har ingenting direkt emot att bli. jag kan tänka mig att det är trevligt att bli tagen på allvar. detta är varmt lätt att inte låta bli detta är mjukt att ligga ner är skönt. men jag kan tänka mig...
när han ändrar sina axlar så att munnen min inte längre immar mot hans fönster .armbågsben saknar jag mina mer fuktiga läppar än hans.
de tar på min hals, kinden, bröst - alla hans munhålor. hur säger man annat än att han tvingar in i mig, när jag säger till honom att göra det, genom en öppning kondomen krossas. jag tänker hårt när jag tänker på att komma åt tänker jag tänker på ett vykort.
på kortet finns en kokosboll, kokosbollen finns i en äggkopp. jag skriver:
(att äta vad som helst till frukost) ang. att göra som man vill.
igår när jag hade sex så tänkte jag på dig.
ha det gott, vi hörs!
i sängen postar jag det nästa morgon. jag ser brevlådan, den står och blåser vid vägkanten. en bäck åker förbi in i en tunnel under vägen.
jag går fram och gnisslar upp inkastet. slår med kortet mot metallen och funderar.
vad kan han tänkas tappa när han öppnar kuvertet, tappar han pappret. tycker han att det är roligt.
jág hade säkert aldrig postat det brevet, men jag gör det i sängen, jag ser det.
och kommer kommer kommer åt mig själv.
han, den jag öppnar ögonen inför säger att nu är du ond och tar så lätt på mitt hår, jag är överallt. jag är överallt i den här sängen och jag är utspridd på golvet mot dörren och utanför den. inte är jag ond på mig själv för dessa mersprång, andas ett marathon mot ett par utav hans revben. sedan gör jag ingenting för att göra honom glad.
så bra, han säger, bra för dig alltså
och jag tycker tyngden sängen bättre än hämnden. när vi möts ibland. kanske går jag bort just nu. gillar jag, det verkar inte handla om ett ord som jag kom på. det jag gör när det rycker i benen jag närmar mig naken en annan, inte konfliktälskar, inte är detta. inte som morgon men det som jag gör här mot denna människa tillsammans med annat, är att inte konfliktängslas...
två träd står på en stig. man kan undra vad de gör här i jorden. de blir större och större.
ibland löven landar från den ena och den andra, på varandra. ¨
ibland blåser de bort,
åt skogen staden vem vet
vem vetKommentarer
Trackback
