KEEP YOUR HEAD UP
Hagabadet.
Min älskling.
Vi sitter på terrassen i solen. Jag minns somrarna hos farmor, detta är som att sitta så som vi satt i solstolarna bredvid poolen i hennes trädgård. Jag funderar på hur ställena i min hjärna kopplar ihop kloret och solen på den här platsen med mina minnen från den där platsen.
Jag har inte tänkt på dem på länge.
Vi sitter på taket i varsin rottingfåtölj. Vi sitter mitt emot med varandras stolar som fotstöd. Solen kommer in under taket som täcker oss.
En hustopp till höger om dig står emot himlen så att den ser inte riktigt riktig ut.
Hur får jag den känslan? Hur kan jag veta hur blå himlen kan vara? Det mörkbruna teglet och det oerhört klarblå i himlen är de enda färgerna, de enda styckena av saker som syns i glimten bakom oss.
Du håller med om att den är galen. Men hur kan vi veta?
Men åh gud. När du böjer på nacken, ser ner på din telefon för att svara på ett sms, har du halsen i veck precis som alla andra. Du ser upp, den rätas ut. Sedan böjer du igen på huvudet, huden lägger sig i spiraler upp till hakan.
Jag vill gråta mot detta, denna bild av din hals. Vad är det jag ser?
Det är som med himlen. Jag vet inte hur jag kan veta någonting om dig, jag kan bara höra vad jag tänker:
Du ser ut att vara En vuxen. Inte så liten längre, liksom efter uppväxten, oj vad händer då. Om man inte längre växer upp, vad gör man då med hela sig? Jag tycker inte att du verkar bli mindre, men det ser ut som att du är uppväxt. Du måste minska lite.
Och jag undrar om hjärtat ännu kan slå så i dig med friska slag.
Hur kan jag veta? Ibland ser man saker när man tittar på dem. Jag ser något som jag inte bestämt mig för när jag tittar på dig.
Vi är på ett badpalats för vuxna. Jag tycker inte att jag fuskar, men förälskad i dig blir jag barnslig. Kan ju inte sova bredvid utan att jag mardrömmer.
Är det därför som jag ser både alla samlade och det gamla i dig där du sitter och slumrar i solen?
Det välvilligt vallande fåret.
Eller är det för att också jag har blivit vuxen.
Eller så stäckte sig strecken på din hals till den text som påminde om oss i den stunden.
Jag såg på dig och såg att du befann dig mitt i livet. I det såg jag att jag likväl befann mig där.
Det var Knausgård som skrev om mitten av livet.
Inte livet som ålder, inte halvvägs på livets landsväg utan mitt inne i existensen.
Där sitter min älskning och jag läser av honom
och jag läser för honom
att jag verkligen lever.
