where is my mind

Olydig ligger jag i soffan.

Dit går jag ensam. Sol ute, sol inne.

Olydig är att lära sig.

Otydligt, olidligt, men utan olydnad

finns inte kunskap. Komposterar

stilla sittandet, tittandet på ögonlockens

krock med ögats nedre stopp,

dessa »jag vägrar«, stunder i soffan

lägger sig i hög och blir till hyss.

Jag sover för att sömnen säger emot. Den tar

nyss och nyss som om tiden inte tog vägen

utan lades till, till min livstid.

Skog ute, skog inne. Där får man vända sig om.

Och bli lite ledsen.