NÄR LIVET ÄR SLUT

Du lägger dig på mig.

Jag böjer huvudet åt sidan för att andas.

 Det är glapp mellan kropparna.

 

Jag trodde att du skulle krama på ett sätt

som smälte sorgen.

Blir besviken på 

att det inte hände något.

 

Du borstar tänderna.

Plockar bort kläderna.

Vi ligger ihopsamlade:

 

händerna i händerna

benen i benen

bröstet i bröstet

kinden i din kind

 

trycker om vartannat

verkligen är det som

vi håller om varandra

men någon hittar inte in i kramen

finner inte vägen in till trösten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0