ALDRIG ENSAM
Livets efterrätt
Man står på Marstrand i september, på parkeringen
och hittar gräs som växer upp ur gruset.
Borde känna igen liv när man möter det,
inte alltid, nej men inte alltid
Man kliver ur bilen
Man har sneakers, ont i armarna
tung i benen. Sensommarsolen
sommarens efterrätt. Den tyst, stilla
förvirringen det mjuka, knappa vindens vingarna
Man kliver in när man kliver ut i början utav hösten
Man tycker att vattnet och klipporna,
träden skissar upp sig och bildar Naturen
Den var en bakgrund, och man undrade om människan
lagt sig på teckningen ritat över tystnaden
Jättehårt
jag sitter på betongstaket och kikar
mamma står i kön till parkeringsautomaten
försöker sammanfatta hur världen när jag tar in den i mig
kan erkännas som havsglitter, skogsglimtar
utan att vara skrämmande vacker
ser man människor ser man bara ensamma människor
när jag tar in världen i mig
Jag frågar dig
»Är detta livets efterrätt
Känslan i kroppen
Armarna och benen har minnen de inte vill släppa från sängen«
Jag undrar om närheten är människans Natur, hennes
Tysta bakgrund, som havet och skogen är
för jorden.
