FREDAG26SEPTEMBER
Skägget är mjukt över kinderna, du har rakat dig och sitter på golvet vid strykbordet. Stryker först den blåa skjortan, sedan den vita.
Jag ligger i soffan i min tjocka mörkblå tröja, den som mormor stickade åt morfar. Jag har filten över fötterna och fötterna över soffans armstöd. Fötterna över det prassliga paket som innehåller din kavaj. En kopp te står på bordet bredvid, min favorit, koppen som jag själv slagit en flisa ur på kanten. Teet är alltid väldigt varmt hemma hos dig, alltid gott. Alltid många koppar te. Du dricker ur din lila kopp mellan strykningarna, fastän du har bråttom. Jag lägger ner boken på bröstet och lägger händerna ihop där under. Blundar mot solen som kommer in genom båda de fönster som omger soffan. Det är härligt. Jag tittar på dig, din vita t-shirt som du drog på dig just när du kommit ut från duschen. Och det där skägget, du ser yngre ut, som någon annan. Jag tycker om när du ser ut som någon annan. Framförallt så ser du ut som du gör oavsett hur du ser ut och jag tycker om det, det där som är du, så mycket att jag får lite ont av att titta på dig. Det spelar ingen roll vad du har på dig, hur ditt hår står ut åt alla håll, om du sover eller är vaken, jag kan titta på dig alltid och få den där känslan. Varför kommer ingen och tar dig? Nu när du ska iväg på bröllop är jag inte orolig för att du ska hitta någon annan eller för att någon annan ska hitta dig. Jag är inte svartsjuk men jag tänker på att varenda en som träffar dig i den där lokalen måste älska hur du är, vilja krama vilja höra dig skratta. Tycker bara det är konstigt att man inte tycker om dig mer i allmänhet.
Du vänder på skjortan och stryker ena ärmen. Jag blir litegrann ledsen när jag ser dig sitta där och pilla så koncentrerat med strykjärnet. Det är inga tandkrämstårar, mjuka lugna klappar dessa droppar mig kring ögonhålorna och håller sig kvar kring kindbenen. Dessa är inga tårar som rinner långsamt ner för kinderna och torkar. De håller sig kvar i ögonen och svider inte. Jag gissar att man inte kan se bortifrån där du befinner dig var jag befinner mig. Det är någonting med dig som gör mig ledsen. Vad är det idag? Kanske vill jag att du ska prata om det vi pratade om igår. Jag kom till dig och sa att vi behövde prata, och det behövde vi. Du höll med om allt. Jag hade sagt att jag ville ha en reaktion, du bara låg där i sängen och jag visste knappt om du var vaken eller inte. Du hade sagt att du inte visste vad du skulle säga. På vilket sätt hade jag frågat. Jag kan inte lova att det bara blir bättre, hade du sagt. Att vi går upp imorgon och att det är annorlunda. Det hade jag väl inte heller trott, säger jag att saker bara skulle förändras. Det är vi ju båda som måste göra annorlunda. Jag frågade om vi hade pratat klart när du inte sagt nåt på ett tag. Kanske för idag, sa du. Och jag är verkligen glad för att vi träffats. Kanske inte kan säga det lika fint som du men…
Från soffan till golvet är det långt till samförstånd. Du väcker ledsamheten i alla lägen. Jag vägrar att ta upp gårdagens samtal. Jag fattar att du har annat att tänka på just idag, du måste packa, du ska iväg. Men det var väl också just det vi pratade om. Du kunde gjort det där när jag inte var här. Jag skulle kunna sluta vara ledsen men skulle inte också du kunna sluta med att vara så långt borta hela tiden. Jag blir aldrig färdig. Varför mera ofärdig med dig?
Du plockar ut kavajen ur den svarta liksäcken och skakar axlarna i den. Knäpper knapparna och böjer dig ner över mig. Hur ser det ut? Du är fin i kostym, säger jag. Vad fin du är. säger han, du är klädd i solen. Och du i svart. Säger jag och han skrattar.
