PRAYER FOR THE WEEKEND
Magnus sitter I stolen vid datorn. Han har ena benet uppvikt som om han skulle sätta sig I skräddare, men det andra hänger ner mot golvet. Han har på sig gråa jeans med ett litet pillhål vid ena sömmen I grenen. Han har på sig en beige tröja som passar honom bra. Jag tror att också den har ett hål någonstans, om jag minns rätt.
Han håller hakan I handen. Den andra handen på musen. Han vrider handleden så att den knäcker. Sedan har han handen på musen igen, vrider den och pekar på något nytt på datorn.
Det står ett glas framför skärmen. Ett glass med vatten I och blåbär på. Några papper och en telefon. Han har ett headset på huvudet. Mellan byxorna och tröjan ser man en liten bit av ryggen. På hakan växer skägget in mot halsen som om det vore rötter.
Jag ser honom som på ett konstverk. Som om han vore målad mot väggen. Som om väggen vore målad. Den höga gröna växten. Stolen, skrivbordet. Jag ser på vecken I tröjan och de ser ut som på konstmuseet, som på de gamla tavlorna där något målat spets och sidenklänningar som om de vore riktigta. Han sitter I stolen alldeles stilla som om han vore framställd av en konstnär. Vad har vi med varandra att göra egentligen. Den där bilden och jag.
Men så tar han ner benet och lägger båda fram långr under skrivbordet, lutar sig tillbaka. Tröjan åker upp och glipan till byxorna blir större. Mera rygg, mera hud. Mer att måla. Flera veck på tröjan.
Det kräver så mycket att vara aktiv I livet. Det kräver så mycket att hålla tråkigheten borta och att inte vara besviken. Det kräver att jag tittar på honom och skriver istället för att prata. Jag säger vill du höra en grej? Han plockar av hörlurarna och tittar på mig. Jag säger: vet du vem Schopenhauer äe? Han skakar på huvudet. Men det låter bekant. Jag säger att han sa att livet är en rundgång mellan lidande och tristess. Och jag säger det för att jag vet att han inte kommer hålla med utan försöka föra in det goda I livet. Och det är okej och det kanske är rätt eller sant eller nånting. Men jag kan inte fatta hur han kan sitta där vid datorn på en söndag och se så tråkig ut men inte känna tristessen. Han säger att det låter deppigt. Och var är allt det andra? Varför måste man tala om bara det dåliga, var är det bra?
Ja det kanske är sant, men var lever han undrar jag. Hur kan inte han känna tristessen som hela lägenhtetn är inlindad I. Den ligger som dammet I tussar utspridd mellan oss. Hur kan min upplevelse var så annorlunda än hans? Vår värld är så lika och så olika. Jag måste mota och mota hela tiden. Jag är så fylld av meningslöshet att jag måste bli anorektisk för att undvika den. Meningslösheten är som maten. Den finns överallt och jag behöver den eftersom att den är nödvändlig och riktig, påtaglig men jag måste säga nej, jag måste hålla undan, mota bort hela tiden. Jag undrar hur det är I hans hjärna. Vad är det han ser när han ser mig? Vad är det han ser när han ser sig själv?
Han sätter sig upp I stolen igen. Nu med benen I kors. Det högra över det vänstra.
Vi är ihop. Livet och döden. Jag ska ju bli den där glada, den där som tar sig utan att tänka framåt I åren. Det gör jag genom att tänka på gröten jag skall äta till frukost. Solrosfröna, äpplemoset, kanele,n, havremjölken. Det gör jag genom att tänka på teet som jag ska dricka till. Mackan jag ska äta jordnötssmöret, äpplebitarna som jag ska skiva på och saltet, strött. Det gör jag genom salladen, soppan, kroppkakorna, våfflorna, muslin, grytorna. Det är genom lunchen, middagen, fikan. Åh genom den där varma chokladen på kvällen med det lilla kexet.
Det låter som att det är genom meningslösheten jag kommer att klara mig. Jag är anorektisk för att jag undvikt det jag behöver. Om jag börjar att ta tuggor av mitt skämt, mitt liv, min absurda tillvaro så vet jag att det kommer att bli bättre. Jag tänker på att vi kan äta tillsammans han och jag. Och jag tänker på det vi ska äta till lunch. Livet som en rundgång mellan frukost och lunch.
Det är inte ok. Men det bästa med mig är att jag alltid är på väg att bli hungrig.
