where is my mind

varför skriver jag inte längre?
jag vill. men kan inte.
ge mig tillbaka alla fina ord.
du ska veta att jag saknar dom.

igår somnade jag i soffan vid sex. ingen idé, tänkte jag. Stapplade till sängen och drog ner mig. kläder och strumpor. Armband som skavde. vaknar vid nio, fattar noll. skakar på huvudet och snubblar mot ljuset. det är inte morgon, det är knappt kväll och allt snurrar. tillbaka till värmen. det tar en stund, sedan är jag där igen. trött. bara trött. struntar i allt, vänder på världen. för trött för att bry sig.
vaknar inte förrän morgonen. vad är klockan. fem, sex, sju? Nej. Jag sover till tio. 15 timmar. Ja
nu vet jag hur det är att gå i idé.

tomorrow it's getting ugly
ahhhhhh
can't keep my eyes together

Je voudrai savoir être un homme
Entre l'enfance et le chien
Trouver la voie et l'équilibre
Qui se disloquent tous les deux jours

http://www.dailymotion.com/video/x9javy_sidilarsen-acide-occident_music

sen när gillar jag fransk hårdrock? sen idag.
och det är riktigt, riktigt bra
så bra att man får ont i huvudet

det borde finnas regler

jag säger; vi kan väl spela. annars dör jag.
ber på mina bara knän, inte bara för att man bär shorts. måste, måste, måste. dom tror inte på det. inte ens på fötterna som inte kan stå still, eller ögonen som stirrar. borta. Dom tror inte på det, men jag skämtar inte. jag måste få springa lite. mycket. ut med det. ja, annars dör jag inte, men nästan. jag måste. måste springa tills jag inte klarar av mer. jag måste. jag måste glömma världen för en liten stund. snälla, säger jag. har inte fått göra det på länge, alldeles, alldeles för länge. kom igen. se på mig, fattar du? jag måste. kroppen vill rusa nu. måste, måste skrämma bort något, måste bara få känna känslan igen.
jag skämtar inte. jag går inte härifrån förrän jag haltar. tills blodet pumpar mot huden och tills huvudet värker. jag går inte härifrån förräns jag inte riktigt orkar gå utanför dörren. hur orkar man annars med hemvägen? jag måste. måste, måste, måste. jag måste få spela. det är syret, det är luften jag andas. det är hjärtat och det är själen i min kropp. det är drömmarna och det är framtiden. det är allt.
så säg inte nej. skaka inte på huvudet. ta på dig västen och spring. spring tills tiden tar slut.
jag säger; vi kan väl spela, annars dör jag. dom skrattar, nickar lugnt och jag får som jag vill. tack men fyrtiofem minuter skulle kunna vara en enda. mer. hela kvällen hela natten. kom igen, du orkar. nån kanske tänker på det men alla lämnar. det tar alltid slut. kom igen. titta in i ögonen. ta emot knuffen. det är så det känns.
men dom fattar aldrig. kanske nästan, hur det känns att leva för strecken.
kanske skräms det mest. stänger väskan och vinkar, lämnar. men kommer aldirg hem.

”Varför tittar du alltid på mig sådär?” frågar han. Det första han säger, någonsin, så att hon hör. Och hon kan inte blunda. Hon kan inte vända på huvudet ut mot regnet och asfalten. Hon kan inte, inte vara där, hon kan inte ens låtsas som att hon inte är det. För trots att hon just gjort precis det han säger, är det som att det först är nu hon inser vad som hänt. Att det är på riktigt. Vad. Hela tiden. När han är vänd mot henne, och ser på henne, utan att låtsas som att han inte gör det. Då är han någon annan. Hon borde bli vettskrämd, åtminstone skämmas eller inte fatta någonting. Man kan inte stirra på någon som har ett annat liv. Men det är lugnt, sällan har hon hört sin röst så långsamt som när hon sakta reser sig upp. Vad gör man annars? Påkommen. Det är slut, det är inte längre fritt ute i luften.
”Jag skulle vilja fråga dig precis samma sak.” Då är det bara hans fel. Hon är rädd, men inte för honom. För frågan. Har undrat, alltid, men det har aldrig spelat roll, för det har aldrig varit på riktigt. Hon har aldrig funderat tillräckligt länge. Och nu, då kliar det i kroppen, skräckblandad förtjusning. Varför? Han frågade först, men det är inte hon som har svaret. Det är han som inte borde. Hon, hon är ung, hon är fri, hon får göra vad hon vill. Väl. Hon skäms inte. Det betyder inte värmen i kroppen och hennes mörka kinder. Han bryr sig inte. Hur skulle man, med blicken fäst i en svart prick på det smutsiga fönstret. Hon och stegen mot marken under hennes fötter. Har inte en aning. Vem? Så frågar han varför. När han borde fråga sig själv, vad det är han håller på med. Men bryr sig inte, för fastnar i den smutsiga pricken. Då är den viktigare, tryggare. Och han har inte ens en aning om hur marken under hennes fötter är. Inte längre, inte någonsin. Varför, säger han. Varför, frågar hon. Varför? Om den där skäggstubben hade kittlat mot hennes haka kanske? Varför. Hennes steg mot marken hörs inte genom världen längre, inte för någon. Räknar ögonblick. Men vet inte hur många de är. Minns veckor, veckor av allting, utan någonting. Kanske händer det igen. Kanske är det bara en dröm. Kanske finns det frihet kvar. Trots orden. Förutom en fråga, har inget förändrats. Och ord försvinner hela tiden. Det betyder ingenting. Det är nog okej att vara galen. En man på platsen framför, varannan månad. Det skadar nog ingen. Inte ens honom. Absolut inte henne.
Och världen bara älskar alltihop.

vad letar jag efter
vad väntar jag på
arton år
ännu fattar man inte någonting

mother,
tell your children not to walk my way
tell your children not to hear my words
what they mean, what they say

till alla er som sa att det var lätt;
det är inte svårt,
det är bara att det inte går

emot all moral, men jag vill

Jag vill kasta loss,
och lära mig slåss.
Raka av allt hår,
och bäras ut på bår.
Ta tjuren vid hornen,
och hålla dom hårt.
Bita på sanningen,
Och kväva all gråt.

Börja sluta tro,
och låta vansinnet gro.
Jag vill sparka bakut,
och göra nåt sjukt.
Släcka fyren på berget som räddade liv,
och smita från smällen med sjumilakliv.

Trots att allt handlar om ord säger The Offspring det bättre än jag:

Have you ever felt like there was more
Like someone else was keeping score
And what could make you whole was simply out of reach
Well I know

Someday I'll try again and not pretend
This time forever
Someday I'll get it straight but not today
Have you ever

Men jag gör det i alla fall på mitt sätt: