where is my mind

Ögonkontakt. Svish. Och ögonblicket är över. Ironiskt. Ögonblick? Ursäkta, men hur lång tid innefattas? Man borde kanske ringa 118 118. Vi vet allt. Hur stort är universum? När tar tiden slut? Och var i helvete är den där tröjan som försvann för alla dessa år sedan? Ni vet ingen ingenting. Men åter till ämnet. Ögon över huvudtaget. Obehagliga faktiskt. Läskiga, ja visst. Ni kanske aldrig har testat. Ställ er framför spegeln, tio centimeter därifrån. Stirra. Stirra. Och fortsätt att stirra. Vad är det som ser tillbaka på dig? Är det du? Är det verkligen du? De rör sig. Dessa blanka klot. Fram och tillbaka, upp och ner. Hit och dit. Här och där. Vem är det ens du ser? Hur vet du att du ser sanningen. Svara på det 118 118. En dag är jag vem som helst. En dag klättrar jag på väggar. Nästa tänder man inte ljuset. För då bryter det ner varenda lite cell av värdigheten som finns kvar någonstans. I samma spegel. Olika varje gång. Det är inte spegeln som förändras, det är jag. Så ögonkontakt. Inga synonymer. Ögonblick. Sekunder, tillfällen eller moment. Men om man staplar ögonblick och ögonkontakter. Hur många måste man samla ihop för att de skall synas? Hur många måste man komma ihåg för att minnas? Rent hypotetiskt. Trots att jag inte vet ens vad ordet betyder. Vi förmodar helt enkelt att det vore så. Man sitter vid ett bord, mittemot. Vanligt. Helt normalt. Och man stirrar. Försök inte. Man stirrar. Minst i en timme. Man tar pauser, visst. vänder huvudet åt höger och blickar på folket. Paus. Men återkommer. Hej igen. Hej dig känner jag igen. Tror man. Men man vet ingenting. Man har ögonkontakt. Det finns inga synonymer. Inga förklaringar. Men möter ögon andra ögon. Kontakt. Ögonkontakt. Javisst. Men de nuddar ju inte, protesterar jag. Till vem? Ordboken. Och lilla, stora världen. Vadå kontakt? Vill jag veta. Ingen som svarar. Så vi säger rent hypotetiskt ögonkontakt. Och jag ser att ögonen är bruna. Trots att det är ljus som reflekteras och luras. Men för mig är det brunt. För alla andra är det brunt. Inte svartvitt. Jag ser bruna ögon. En färg är lätt att lägga på minnet. Tiden går, man går iväg. Ögonblick går och försvinner. Jag skulle inte hinna knäppa med fingrarna. Nu, nu och nu och nu och ja, nu och nu. Försvinner. Kommer aldrig tillbaka. Eller? Nej. Troligen inte . Antagligen inte. Det var just det jag ville fråga från början. Knack. Knack. Jultomten? Gud? 118 118? Same shit different name. Jag frågar er allihop. Hur många ögonblick krävs? På riktigt alltså. Jag bara undrar. Hur många ögonblick behöver man för att komma ihåg vem någon är? När lägger man märke till de små fräknarna vid kinden? När vet man hur munnen rör sig när den skrattar? Hur kan man haft ögonkontakt när man inte kommer ihåg. Ens om ögonen såg. Ens om läpparna log. Hur kan de ha gått miljontals. Ögonblick efter ögonblick. Och man vet ingenting. Absolut ingenting. Man har inte en aning. Inte om någonting. Svish. Svish. Där försvann några till. Och var befann sig händerna? Rörde han dem när han pratade? Det är inte det som det handlar om. Inte egentligen. Men viktigt för någon. Den som antecknar ner alltihop. Skrattar åt att vi inte förstår. Det finns säkert en enkel förklaring. På alla frågor. Till dess får man väl testa sig fram. Och hur kul vore det egentligen annars. Om man inte hade undrat? Om man hade tagit alla ord för att de var så skolböckerna presenterade dem. Så länge. Tar jag tiden på ett ögonblick. Och snuddar med ögonen på det jag letar efter. Vad? Ni kan fråga dem som vet allt. Smsa, eller ring. Man ska alltid sluta när det är som bäst. Kanske är det tjusningen med livet. Man kommer aldrig att förstå. Man kommer aldrig att lära sig allt. Inte hos någon. Man kommer aldrig veta vad du tänker, just nu. I dessa snabba ögonblick. Så får det bli. Jag samlar dem på burk. Och släpper ut dem allihop när jag vet att jag alltid vill hitta nya prickar. Ett hårstå i nacken eller ett minne. Det kliar i fingrarna, jag vill göra det nu. Men lugna mig. Jag bara önskar att jag hade haft några extra gig. En extern hårddisk. Ett usb. Ögonblicken kommer, och försvinner. Så jag står framför spegeln stirrar. Stirrandes. Hur kan jag vara säker på någonting? När jag inte ens kommer ihåg hur flingorna som varje morgon hälls i skålen, knaster, knaster, smakar. Hur kan jag vara säker på någonting? Ögonblick. Tillfällen, moment och sekunder. Än så länge finns de bara i fantasin.

Hon är där hela hon.
Hon stöptes just för dig
drogs fram ur din barndom
drogs fram bland dina hundra älsklingsstudentskor.

Hon har alltid varit där, älskling.
Hon är faktiskt fulländad.
Fyrverkeri mitt i trista februari,
och verklig som en gjutjärnsgryta.

Det är ju så att jag har varit din tillfälliga.
En lyx. En solröd slup i hamnen.
Mitt hår som fladdrar som rök från bilfönstret.
Ostron när det inte är rätt tid för dem.

Hon är mer än så. Hon är ditt måste,
hon odlar både potatis och tropiska orchidéer åt dig.
Hon gör inga experiment. Hon är helt harmonisk.
Hon har hand om åran och båtlåset för ekan,

har satt vilda blommor i fönstret vid frukosten,
suttit vid drejskivan på dagen,
framburit trenne barn under månen,
tre keruber ritade av Michelangelo,

gjort detta med benen utspretade
de hemska månaderna i kapellet.
Om du tittar upp, finns barnen där,
likt sköra ballonger som hänger i taket.

Hon har också burit vart och ett genom hallen
efter kvällsmaten, huvud mot huvud,
två ben som protestsparkar,
hennes ansikte blossande, sång, och barnen somnar.

Jag ger dig tillbaka ditt hjärta.
Jag ger dig din frihet -

för stubintråden i henne, hon som ilsket
vältrar sig i äcklet; för satmaran i henne
och begravandet av hennes sår -
för begravandet levande av hennes lilla röda sår -
för den fladdrande lågan under hennes revben,
för den druckne sjömannen som väntar i hennes vänstra puls,
för moderns knä, för strumporna,
för höfthållaren, för ropet -

det underliga ropet
när du ska gömma dig i armar och bröst
och tugga på det röda bandet i hennes hår
och besvara ropet, det underliga ropet.

Hon är så naken och unik.
Hon är summan av dig själv och din dröm.
Bestig henne som en staty, steg för steg.
Hon är fast och solid.

Och jag - jag är en vattenfärg
som suddas ut.

-

Anne Sexton