where is my mind

                   
Where did you go, psycho boy?
                     
I felt like destroying something beautiful

Det är nästan självklart. Inte särskilt konstigt, inte alls läskigt. Det bara är, händer av sig själv. Så som det borde vara? Jo, bara det inte går alldeles för lätt.

Vad händer först? Befinner sig i närheten, i rummet bredvid, eller till och med i samma. Har inte riktigt koll på varför, men det är inte så konstigt. Det är inte ovanligt att de befinner sig i samma hus, även om det inte händer allt för ofta. Han, han går ut. Han som inte spelar stor roll. Vad han nu ska göra, det spelar inte så stor roll, viktigare är tomrummet han lämnar, friheten som plötsligt finns i luften. Går han förbi henne? Kanske, men är inte säker på att hon märker det. Så hör hon en mörk röst. ”Kom här lite.” Hon verkar direkt veta vem det är. Följer ljudet, närmare tills hon kan se honom. Bakom en bred, vit till dörr till en garderob finns han. Konstigt nog blir hon knappt förvånad när hon möter honom där, han enbart i en vit handduk runt höften. Blöt i håret, med en varm, svagt solbrun överkropp. Men hon tappar nog andan. De står, så nära som de aldrig någonsin varit varann, hon kan känna värmen från hans kropp, speglingen i vattendropparna i hans hår, längs hans hud. De står bara så. Knappt tio centimeter ifrån, ser varandra. För första gången. De har alltid varit ensamma, men aldrig tillsammans. Han, med den biten längre som krävs för att hon ska känna sig överväldigad, trots sin egen längd. Med en känsla, ett behov av att komma närmare. Som att komma hem. Och hon skulle kunna lyfta upp hakan en liten bit, sträcka på tårna ett par centimeter för att nudda honom. Han skulle kunna så enkelt, lätta på nacken och nå henne när han vill. Men det händer ingenting. Bara en tystnad av värme och avsaknad av andetag. Det verkar som att det är nytt, också för honom, inte lika modig som orden. Men hon kan inte andas, vågar inte ens öppna munnen. Det räcker att världen snurrar runt omkring, att tiden har stannat. För egentligen är det bara tre sekunder. Han, han kommer tillbaka in i rummet. Stannar abrupt framför de två. De som inte gjort något, knappt sagt något. De som bara står så nära som man ibland står. Men han förstår, eller ser något som inte ens de vet om. Nästintill en skadad blick, som att han precis förlorat. Han var där först. Hon förstår inte sig själv, men hon förstår honom. Skäms i hans ögon och backar. Hamnar i en soffa som hon knappt visste fanns. Det snurrar, suddigt framför hennes ögon. Hon tar handen för pannan, plötsligt svårt att tänka. De båda står kvar, kan inte se vad som händer. Hur hans ögon förändras, om han känner samma skuld som hon. Kan bara se en kontrast, samvetet som står kvar där och stirrar på henne. Han blev nog förvånad. Borde ha anat dem, något mer än ingenting, men vem hade kunnat tro? Inte ens hon, absolut inte hon. Han var aldrig något mer än en lockande tanke. Skäms för mycket att vara kvar i samma rum, när hon fått tillbaka balansen, snubblar hon ut ur rummet. Inte medveten om exakt vad hon lämnar.

Nästa gång är hon utanför huset, men det är han som öppnar dörren. ”Vart var vi?” frågar han. Ett leende hon aldrig förut sett, som att han menar allvar, men skulle kunna göra vad som helst. Så ler hon också, känner inte igen sig själv. Som att hon skulle våga. Vet att förklaringen är enkel, han kommer att förstå vilka ord hon än väljer. ”Vi var på, kom här lite.” En långsam, åtråvärd röst, som i slutet tystnar. Hon backar ett par steg på de knackliga kullerstenarna. Vet inte varför, han kommer ju komma efter henne så lätt. När han stänger dörren bakom sig och går mot henne är han obekymrad, nästan läskigt orädd. Det är därför hon inte kan tro att det är sant, eftersom att han inte kan ljuga där. Rösten berättar att hon är allt, samtidigt som han mer verkar prata med hela världen. ”Jag glömmer alltid att berätta att du är den vackraste.” Inte tillsammans med en försiktig blick eller röda kinder, liksom inte för att hon ska förstå nåt. Verkar bara vara något han måste berätta, för att han alltid glömt. Man kan höra hur många gånger han sett på henne och tänkt just dessa ord. För innerst inne sägs det med rädsla för att det bara skulle vara han. Men även om hon, man aldrig på riktigt kan förstå de snällaste orden i ens liv, så blir hon varm i hela kroppen och oförmögen att gå längre därifrån. Det har aldrig någon sagt henne förut. Och det är väl precis så det skall vara. Igen står så nära, så nära som man egentligen inte får vara. Det är inte ens kallt, men kanske är det inte vinter. Det är inte vitt, när det är bara han. Fortfarande stoppar närheten tiden. Hon skulle kunna vara var som helst. Håller andan när hon tänker på det. Vill falla in i armarna, den mjuka bröstkorgen, har alltid undrat hur en kram känns, men står ostadigt kvar på sina egna ben. Kan fortfarande, så lätt nudda honom. Hon vet inte om hon gör det. Har inte en aning om varför. Vill något. Men världen blir sakta suddig. Vet inte vad han tänker, kan inte längre se hans ögon. Men lättar på fötterna och lämnar något bakom sig. Skakandet fortplantar sig genom hennes kropp när hon är på väg. Som en långsam rulltrappa mot himlen, att hon står där alldeles ensam med handen hårt längs räcket och hinner tänka om hon ska försöka springa tillbaka hundratals gånger. Trots ord. Trots värme och bruna ögon som hon känner mer än ibland i nacken när hon går sin väg. Väntar hon att möta ingenting, Hon kan inte vara säker. Ens om det händer. Men lätt är det när läpparna nuddar någonting. Kall luft.

Nästa gång. Plötsligt finns det en nästa gång. Fortfarande inte en aning. Egentligen om vad som hänt och hur, men framför allt hur hon till sist hamnar där. I en soffa, inte samma som första gången, en väldigt annan. En mörk, stadig soffa i tryggt förvar vid en vägg i ett stort rum. Kan inte vara helt säker, för mycket fokus på annat, men troligen är tvn på där framför. Nu är de bredvid varann igen. Men nu räknas det inte ens som nära, nu är det närmre än så. Det enda hon känner är hur hon håller sin hand i hans. Känner den sakta med sina fingrar, en sträv handflata under hennes lätta fingertoppar. Hon verkar aldrig kunna sluta, håller den hårt och lär sig sakta. Vart varje streck tar vägen. Men i kroppen finns inte leende och lugn, hon är alldeles varm, fortfarande, men också full av en ny sorts rädsla. Vet inte exakt för vad, har inte ögon i nacken, men det är något lite längre bort i rummet som stör. Nästintill förstör. Kanske är det han, han som förlorade något, han som tycker att det känns konstigt. Kanske är det fler, ett helt gäng av dem som inte vet. De som kanske inte skulle förstå. Hon vet inte mycket. Men hon håller igen, när fingrarna vandrar över den hårda huden på hans stora händer, är det bara en början, i väntan på att det ska bli tillräckligt mörkt för att man skall kunna försvinna. Kamouflera sig med soffan. Hon vet att de, de som finns där bakom inte får se, ändå fortsätter hon. Lutar huvudet mot hans axel. Kan inte förstå hur ingen hejdar dem, ropar, skrattar, eller knäpper med fingrarna framför hennes ögon. Det borde på så många sätt ta slut, men det gör det inte. Det verkar inte spela någon roll att han sitter orörligt still på sin plats. Det är inte för att han inte finns, det är inte för att han inte vill. Istället är det han som ser till att det går. Längst ut, närmast omvärlden, bildar hans kropp en mur som döljer sanningen. Han vågar inte göra som hon, är rädd för att om han skulle försöka att komma längre skulle de hamna på ruta noll. Finns inte en millimeter luft mellan deras ben. Från henne till armstödet syns den ena av de två soffkuddarna tom, en plats som alltid varit upptagen. Han kan knappt se längre, tar in det med en suck, hade ingen aning att det behövdes så lite, plats. Vill känna, luta sig fram och viska vad som helst i hennes öra, men hans tunga andetag avslöjar tillräckligt när bröstkorgen lyfts punktligt upp och ner, bredvid hennes varma kind. Trots att det bara är en väntan på att det ska ta slut, finns en kort evighet i rummet.

Inte heller vet hon när stunden får sitt slut, när evigheten fortsätter till nästa steg. Hon vet inte hur hon hamnar framför datorn, med hans namn i en genomskinligt blå, rektangulär ruta mitt på skärmen. Fast hon undrar inte, trots att det aldrig hänt förut, trots att han egentligen inte borde finnas där. De ord som redan skrivits är suddiga och oläsbara, men det gör inte mycket.  Det känns att han är där. Hon verkar le. Vi går på bio imon. Skriver han. Varför blir hon så förvånad? Hon stirrar på skärmen, skakar omärkligt på huvudet utan att tänka på et. Som att hon inte vet vad det betyder.  Har hon ens hört ordet förut? Där på skärmen är det snarare en synonym till allt hon tidigare vetat om. Bilder snurrar snabbt förbi framför hennes ögon. Röda fåtöljer. Det är svårt att se dem där. Men det kittlar i magen, av den enkla, suddiga bilden, Hon verkar inte dum. Men hon kan inte tro det. Hon visste inte att det var på riktigt. Världen skulle ha tagit slut för länge sen. Finns det mer? Hon har svårt att träffa rätt tangenter. För finns det verkligen mer än en sträv hand mot hennes nyfikna fingrar i smyg. Det är inte konstigt att hon frågar honom. Finns inte en chans att hon skulle tveka. När blev hon så säker på det? Men väntan är lika dumt som vanligt. Då vill hon alltid gömma huvudet i marken. Såklart. Skriver han enkelt. Jag ska visa dig allt.

På något sätt är det självklart.