where is my mind

your lipstick stains
on the front the front lobes
of my left-side brains
i know i wouldn't forget you
and so i went and let you
blow my mind

jag behöver inte titta på tangenterna längre,
fingertopparna känner dem
och jag skriver inte fantasi
men orden följer varandra
likt en dominoplan som välter
tusen ord
och åter tusen
är ingenting i världen
men du vet för mig
som tror att allt som står är sant
blir ord till grus
smulas mellan fingrarna

Ett nummer han inte känner igen. Men inte okänt ändå, för orden får det att kännas som om han redan vet allt. På något sätt kanske det är sant. Han skriver snabbt ett svar och bara hoppas att han inte drömmer.

Kanske har inte alla problem försvunnit då. Kanske är inte världen en bättre plats. Men så känns det.

Och kanske är det allt som behövs.

 

är det sant? är det verklighet? är det bra? låter det fint? är det allt?

tacksam för svar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

snön finns klistrad på marken. brun svart och dammig. hade man inte sett det förut skulle man stanna upp, klia sig i huvudet och undra vad denna kalla massa skulle föreställa. nu åker man istället förbi, i den leriga bilen som lämnar efter sig ett sotigt moln, likt en svans av hostande värme och smuts. för att det skall gå lite snabbare. det är en väntan denna februarivår. på att snön skall rinna iväg. på solstrålar mot kinden. trots att vi borde veta det nu. efter ala år. snö tar inte slut. inte här, skaren håller hårt. och vi försöker att andas.