12 kr (ÄN SÅ LÄNGE)
spårvagnar är inte gjorda för galenskap
cowboyhattar och så vidare
jag lyssnar för mycket på profeten
killen i sätet bakom
jag är som en chokladboll
som rullats i kokos.
och pärlsockret fastnar inte
som att matcha i jeans
spårvagnen rymmer oss alla
men vi blir bara för mycket
luften bor i mina steg
vid denna årstid (maj)
mycket att göra med tvn och sånt
det är inte många som springer förbi kor
och får och letar efter en skylt märkt barnens zoo,
i denna ålder
jag vill klappa. lukta och ströva runt i gräset
som vinden stryker sakta mothårs
jag befinner mig i öddemark.
dubbelmoralens mecka.
på ena sidan är husen är kuber, dyra och moderna
på andra finns det inte en kotte (endast löparens spegelbild)
det är inte många som vill missa
solnedgången. havsvattenstänk på bara ben,
frisk luft. något som skulle göra sig bra på bild
observera! när man flugit tusentals mil härifrån det vill säga
det gäller inte här inte nu. inte vid denna årstid (maj)
vi vill ha något nytt.
annars ser de inte molnen bakom den gröna kullen
lägger märke till de nya fåglarna på marken
i soffan
känner ingen dropparna som studsar emot anklarna vid klipporna
i soffan bländas ingen av den glittrande passagen som delar havet
så detta är en lite hälsning: stranden undrar vart ni tog vägen.
one of us is gonna die young
annars skulle folk inte bli överkörda
av spårvagnen för att musiken
suddade ut tickandet
det finns ett förutbestämt mönster
annars skulle folk inte dö i sömnen
kvävas av våren och
förstöra allas liv
det finns en orsak
annars skulle folk inte bli mördade
när de plockar ut pengar och
aldrig skratta mer
det måste finnas en karta
på vad som skall hända
annars hade aldrig något hänt
och se på oss nu
allt som är möjligt sker
visst finns det dagar då jag kan vara snäll
nämligen ingenting. bara, bara luft. och den globala uppvärmingen såklart
men det är inte ens varmt ute
det kliar i kroppen dagarna i ända. jag har inget att säga längre för man kan inte fråga
är du inte lycklig, lilla vän? du som har allt.
hur kan du sova på bänken? du ser ut som att världen är på sin kant
jag vill springa hem för jag klarar inte längre av den luft du andas.
jag klarar inte av inga kommentarer och att vi aldrig pratar
det går så bra att säga alla ord som förväntas, le litegranna och gilla din tröja
men det ger baksmälla varje gång, sekunderna efter
vill dunka huvudet i väggen och kliva ur min kropp
det där var inte jag. jag skulle aldrig säga något sådant. och jag skulle aldrig hata
men jag klarar faktiskt inte av att du mår dåligt. lägre än någonsin
jag förvandlas till en lisebergskanin när jag kliver in genom porten så jag ska inte skylla
jag bara önskade en fråga som någon aldrig ställt eller några nedskrivna ord
det sjuka är inte att må dåligt, utan att jag alltid lyckas må bättre än dig
och det gör mig galen för det är inte du som hittar någonstans i luft
if you start me up
men it doesn't smell like teen spirit här
och det är rätt tomt.
jag skulle inte synas i kameran - vad har hänt när jag inte fattas någonstans?
jag passar inte in på bilderna, är ingen del i någons liv
och det finns ett bäst-före-datum. en dag det är försent
att önska att någon var här.
tänk om jag aldrig kommer ihåg någons ögonfärg?
tänk om ingen känner igen min essens i en kram?
så du får gärna skrika alla runda ord. om det fanns en glimt i ögat någongång
och du får gärna slå ner mig.
för tänk om jag aldrig kommer ihåg hur det känns?
inte för att det är någon som kommer att läsa skiten
jag borde haft en inkorg, och inte minst en mapp märkt skickat
här, inombords. Minnet för litet för gamalt och för långsamt
hinner inte lagra information innan den fladdrar iväg
vad är det som hänt? Fråga mig inte. Det skulle kunna vara allt.
det skulle mycket väl kunna vara ingenting.
har för mig att jag dansade på trottoaren
men det skulle kunna vara från i natt, gräset var väldigt grönt
och det var typ varmt ute, trots att fingrarna skakade
jag är här uppe och jag är här nere. ge mig medelvärde innan
jag inte hinner att skratta och komma ihåg, det är nu jag borde vara glad
för om jag ler i korridoren och är sådär halvt säker på att något bra hänt
och resten av dagen önskar regn. då vill jag helst att aldrig något händer
det är lättare att vara låg och om man får drömma sig bort hur långt som helst
men inte helt okej, att snudda vid verkligheten, och inte veta om det hänt
och veta att det där kanske aldrig händer igen
and this is how you remind me
You fritter and waste the hours in an offhand way
Kicking around on a piece of ground in your home town
Waiting for someone or something to show you the way
I am a one way motorway I'm the one that drives away Then follows you back home I am a street light shining I'm a wild light blinding bright Burning off alone
bowie på eriksberg,
vad gör man ens där?
ett fullt ullevi med jackson '97
det börjar gå ner för
sommar med roxette i halmstad,
men du var för ung
2010 är vi på arton för gamla
vi missade rocken
den fria världen
vi fick
britney spears och lady gaga
resterna av gubbarna
som överlede knarket
men även om vi saknar cobain och barett
klagar vi inte gärna
sex drugs and Rock n' roll ni fick
men vi, vi är höga på nostalgin,
den vansinniga hemlängtan
och det är inte dumt
för oss kan inget någonsin dö
jag vet vad du menar. ge mig en paus.
adams bok. åsa moberg. 2000.
There's a lot of people sayin' we'd be better off dead Don't feel like Satan, but I am to them
vaknar jag och undrar hur jag hamnade
där alla säger samma sak, där alla bär samma skor
hur kan jag inte glömma av att stänga av spisen på morgonen
hur kan jag inte glömma att sätta in mjölken i kylskåpet där
alla väljer samma ord, där alla väljer samma jävla väg och
metro levererar mord under alla veckans dagar så
hur kan jag inte bryta någons finger och
hur kan jag inte vara vid fel tillfälle på fel plats när
bussen håller på att falla ihop och hostar
hur kan jag inte snubbla på trappan, trilla med huvudet i asfalten
hur kan jag inte göra något riktigt dumt vaknar jag
och undrar varje gång bussen väjer för diken bredvid åkrarna
där alla fortfarande håller käft. glömmer metro på golvet.
och ingen någonsin hör hemma.
it's better to burn out than to fade away (?)
To Boddah
Speaking from the tongue of an experienced simpleton who obviously would rather be an emasculated, infantile complain-ee. This note should be pretty easy to understand.
All the warnings from the punk rock 101 courses over the years, since my first introduction to the, shall we say, ethics involved with independence and the embracement of your community has proven to be very true. I haven't felt the excitement of listening to as well as creating music along with reading and writing for too many years now. I feel guity beyond words about these things.
For example when we're back stage and the lights go out and the manic roar of the crowds begins., it doesn't affect me the way in which it did for Freddie Mercury, who seemed to love, relish in the the love and adoration from the crowd which is something I totally admire and envy. The fact is, I can't fool you, any one of you. It simply isn't fair to you or me. The worst crime I can think of would be to rip people off by faking it and pretending as if I'm having 100% fun. Sometimes I feel as if I should have a punch-in time clock before I walk out on stage. I've tried everything within my power to appreciate it (and I do,God, believe me I do, but it's not enough). I appreciate the fact that I and we have affected and entertained a lot of people. It must be one of those narcissists who only appreciate things when they're gone. I'm too sensitive. I need to be slightly numb in order to regain the enthusiasms I once had as a child.
On our last 3 tours, I've had a much better appreciation for all the people I've known personally, and as fans of our music, but I still can't get over the frustration, the guilt and empathy I have for everyone. There's good in all of us and I think I simply love people too much, so much that it makes me feel too fucking sad. The sad little, sensitive, unappreciative, Pisces, Jesus man. Why don't you just enjoy it? I don't know!
I have a goddess of a wife who sweats ambition and empathy and a daughter who reminds me too much of what i used to be, full of love and joy, kissing every person she meets because everyone is good and will do her no harm. And that terrifies me to the point to where I can barely function. I can't stand the thought of Frances becoming the miserable, self-destructive, death rocker that I've become.
I have it good, very good, and I'm grateful, but since the age of seven, I've become hateful towards all humans in general. Only because it seems so easy for people to get along that have empathy. Only because I love and feel sorry for people too much I guess.
Thank you all from the pit of my burning, nauseous stomach for your letters and concern during the past years. I'm too much of an erratic, moody baby! I don't have the passion anymore, and so remember, it's better to burn out than to fade away.
Peace, love, empathy.
Kurt Cobain
Frances and Courtney, I'll be at your alter.
Please keep going Courtney, for Frances.
For her life, which will be so much happier without me.
I LOVE YOU, I LOVE YOU!
- Kurt Cobain 1994
donnie darko
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
