where is my mind

M är ännu i, ännu över. Hans tåg har skakat plattformen förbi. E, händerna om hans axlar

M: Var det skönt

E: Det är skönt att vara nära dig.

M böjer sig och kramar.

M: Det är också skönt att vara nära dig.

E gråter. En tår från varje öga. M ser kanske inte. Kanske tror att det är svett. Kanske inte vet vad ska man säga till sitt lilla ljus när hon ligger och blåser, blåses ut.

Hagabadet.

Min älskling.

Vi sitter på terrassen i solen. Jag minns somrarna hos farmor, detta är som att sitta så som vi satt i solstolarna bredvid poolen i hennes trädgård. Jag funderar på hur ställena i min hjärna kopplar ihop kloret och solen på den här platsen med mina minnen från den där platsen.

Jag har inte tänkt på dem på länge.

Vi sitter på taket i varsin rottingfåtölj. Vi sitter mitt emot med varandras stolar som fotstöd. Solen kommer in under taket som täcker oss.

En hustopp till höger om dig står emot himlen så att den ser inte riktigt riktig ut.

Hur får jag den känslan? Hur kan jag veta hur blå himlen kan vara? Det mörkbruna teglet och det oerhört klarblå i himlen är de enda färgerna, de enda styckena av saker som syns i glimten bakom oss.  

Du håller med om att den är galen. Men hur kan vi veta?

Men åh gud. När du böjer på nacken, ser ner på din telefon för att svara på ett sms, har du halsen i veck precis som alla andra. Du ser upp, den rätas ut. Sedan böjer du igen på huvudet, huden lägger sig i spiraler upp till hakan.

Jag vill gråta mot detta, denna bild av din hals. Vad är det jag ser?

Det är som med himlen. Jag vet inte hur jag kan veta någonting om dig, jag kan bara höra vad jag tänker:

Du ser ut att vara En vuxen. Inte så liten längre, liksom efter uppväxten, oj vad händer då. Om man inte längre växer upp, vad gör man då med hela sig? Jag tycker inte att du verkar bli mindre, men det ser ut som att du är uppväxt. Du måste minska lite.

Och jag undrar om hjärtat ännu kan slå så i dig med friska slag.

Hur kan jag veta? Ibland ser man saker när man tittar på dem. Jag ser något som jag inte bestämt mig för när jag tittar på dig.

Vi är på ett badpalats för vuxna. Jag tycker inte att jag fuskar, men förälskad i dig blir jag barnslig. Kan ju inte sova bredvid utan att jag mardrömmer.

Är det därför som jag ser både alla samlade och det gamla i dig där du sitter och slumrar i solen?

Det välvilligt vallande fåret.

Eller är det för att också jag har blivit vuxen.

Eller så stäckte sig strecken på din hals till den text som påminde om oss i den stunden.    

Jag såg på dig och såg att du befann dig mitt i livet. I det såg jag att jag likväl befann mig där.

Det var Knausgård som skrev om mitten av livet.

Inte livet som ålder, inte halvvägs på livets landsväg utan mitt inne i existensen.

Där sitter min älskning och jag läser av honom

och jag läser för honom

att jag verkligen lever.

SPRÅKET, STRUPEN.

Du räcker inte, du räcker inte

inte alls i telefon –

Längtans blå blomma växer i

Sundsvall, i en som besöker staden.

HANDEN, HÄLSNINGEN.

Jag kommer till hallen, du kallar

över pappersåtervinningen: Åh ja,

och jag: bara tar

efter alla denna tid.

Du skrattar när jag redan lagt mig

intill väggen. Åh ja, åh jo, åh visst

och du: att du har saknat

med massor av språk.

Rösterna kan värma genom landet, men

inte som detta, kan inte klättra

genom längtans klätterväxt.

                                                                                 God natt,

                                                                                 älskling

                                                                                  Kan allt, verkligen allt som är jag,

                                                                                  få plats i det där?

                                                                                   Språket är bara en förlängning av att

                                                                                    putsa pälsen.

Ursäkta mig

är ni ett par, eller

kom ni bara samtidigt?

På kvällen efter födelsedagskalaset

en klasskamrat till dig blir 30,

mera vuxen än massor av minnen.

Jag säger ditt namn. Det är du.

Det är väl både vackert och hackar

mellan tänderna. Det är ett namn.

Om vi är ihop? Om vi inte är ihop

är vi mest som alla andra utan Namnet.

Men vi är väl det, ihop, just för att

vi kommit samtidigt.

På kvällen, efter barnen och tårtorna

frågar, påtar jag i dina minnen. Tror inte att

vi skulle fira alls tillsammans utan Mina kyssar

en biograf, i början av hösten.

Vad tänkte du? Du tyckte att jag tog din Kuk

och att det var »helt okej« men att du inte hade om

jag inte pillat mig så strongt, om det inte vore för

Ärmarna på skjortan

Mina Kyssar -

Då tror jag inte vi hade varit

en fråga för någon.

Vet du vad jag tänkte?

Du tryckte mig och fortsatte.

Jag skakade inte endast av vilja, närhet

tänkte jag, att tog vid varandra som om vi

så på riktigt hade längtat.

Inte efter oss,

såklart, men efter någon.

Du tycker att det låter »rimligt«.

Jag säger att det låter som att vi inte är

mer »ihop« än någon annan,

vi har bara längtat.

Din dotter är vegan.

Det är inte många i den här staden som ligger vakna

så fantastiskt fint i någons famn.

Din dotter är ett träd, kan du hålla hennes hand

också när hon uppenbart inte finns för att växa.

Hon imiterar marken.

Hon stannar hellre hemma,

hör efter den riktiga festen:

lägenheten lördag morgon

tystnaden ligger som en kudde mot väggen.

Dagar att bli härliga på.

Det är många i här staden som har barn

men din dotter är ett litet, litet träd.

Det är som att hon cyklar en sväng helt för sig själv.

                    Mamma, det finns en axel och en nacke mellan vilka jag har alla mina saker,

                    det är inte många i den här staden som ligger vakna så fantastiskt fint i någons famn

                   tänk att du är fortfarande en väg att bli fin på.