where is my mind

Vid middagsbordet, Emil försöker förklara för pappa vad facebook är för något:
Emil - alla har en wall på sin sida och där kommer det upp saker som man gör.
Pappa - Vad för saker?
Emil - Typ om man skriver vad man håller på med eller om man gör en quiz.
Pappa (väldigt frågande) - quiz?
Emil (som att det vore helt självklart) - Frågor så att man får veta vem man är.
-
Ungefär där satte jag halsen och undrade vart världen är på väg.
Hur absurd förklaringen än först lät, så är det ju sant. vilket är mer än lite obehaligt.
när man behöver facebook för att ta reda på vem man är, då vill jag faktiskt inte vara med.

Det är en stor möjlighet framför mig. Hela veckan. Hela dagen. Sista timmen håller jag handen mot bröstet och andas sakta genom munnen. förstår inte hur det inte fungerar att bestämma över vad jag ska känna. Det är inte så stort som det verkar. försöker med perspektiv. Man lever bara en gång. Det spelar ingen roll, ingenting. jag får göra bort mig hur mycket som helst, på ett klot mitt ute i ingenstans. Vem bryr sig egentligen om jag säger några extra ord? Vem bryr sig om ett ja, hur hårt känns egentligen ett nej? Man kan inte veta förrän man testat. Men jag har inte bestämt mig för att försöka. svårt att sitta still och jag bara vet att det inte kommer gå som jag vill. bollen kommer aldrig att följa med händerna, inte såhär. det kommer att bli svårt att visa den jag vill. fast trots hjärtat, skakandet och jag vill alldeles för mycket, finns det beslutsamhet. kankse, kanske så händer det. jag kanske bara gör det.
ett under att jag lyckas träffa rätt siffror till koden med förvirrade fingrar. att kliva in i värmen lugnar ner, nu är det bara en dörr kvar.direkt är det något som inte stämmer. man söker alltid med blicken så snabbt när man letar, och jag tror att jag har fel, men hittar ingenstans. fullt med folk, men aldrig har det varit så tomt. känner inte igen nån, har ingenstans att fästa blicken. det är som ett nytt rum, nya väggar och nytt golv, verkar aldrig ha sett det förrut. måste ha glömt av hur han egentligen ser ut. för jag hittar inte. Det tar en stund. Är inte där. kommer inte att vara det. Att kunna välja att inte göra det, det är en sak. men att inte ens få chansen, då verkar det inte ens läskigt. då hade jag gjort det hur som helst. om han bara varit där.
men jag har inte världen i mina händer. bestämmer inte över nån annan. det är bara att knyta skorna och bland så plötsligt menlösa ansiktet fastna i leken. det är inte samma sak. inte som det brukar. utan det konstiga namnet som skrynklar sig på tungan. och den enda som syns. att jag inte fattat att det var så stort. en ruffsig frisyr bland ben och armar. hoppar inte högst och springer inte snabbast, i alla fall inte då, men finns vilket håll jag än vänder mig.
det betyder en vecka till. så jag hinner bli feg och glömma att jag bryr mig. fast är man inte rädd behöver man inget mod. tro inte att jag inte försöker. men hur mycket kan man ändra på sig själv innan man blir någon annan? jag önskar bara att det inte kändes så svårt. för egentligen är det säkert hur lätt som helst.

Låt bli om det inte är vackert, jag vill bara förstå

Klart man ångrar det man aldrig gjorde mest
så vad är det värsta som skulle kunna hända?
Nej.
Skratt.
Tystnad.
Skräms det verkligen så mycket, att det är värt att låta bli?
Eller är det bara så jävla svårt att ta sig dit?
Eller är det bara som jag tror?

och om, om det istället blir ett
okej.
vad händer då?
Inte en aning.
kanske är det för att det skräms mer än allt det andra.

man kan inte leva så här för resten av livet
men varför är det så lätt att stanna kvar
välja rädsla före mod
plåga så långt det går, det känns ju åtminstone här

Skulle jag ens bry mig, om de faktiskt skrattade på riktigt?
tänkt att vara den som tog chansen, medans hon kunde

och ändå stannar det alltid i huvudet, sena kvällar
den enda gången dagen skräms så väldigt mycket mer

Den sa
Ja är en blåval
Jag kan ta dig härifrån
Från din öde ö
Från dina papper och pennor
Du är en förlorare
Men
Du kan gömmas i min mun
En människa är inte tung
Att bära på för
Vad ska det bli av dig
Vad ska det bli av dig,
Ja vad ska det bli av mig..
Men vad ska det bli av dig, den sa
Men vad ska det bli av dig,
Ja, vad ska det bli av mig
Men vad ska du bli?
Men vad ska bu bli?!
Men vad ska du bli?
Men vad ska bu bli?!
Ja, vad ska det bli av mig

"... Do you know what you gonna do?"
Skakar på huvudet och rycker på axlarna. "I don't know."
Ler sitt alltid bästa leende. "It's important you know, to figure it out." Nickar. Klart. "I've learned that if you do something you love, it makes life so much easier."

Mannen är som en levande profet. Jag skämtar inte. vartenda ord han säger vill jag skriva upp, skaffa mig en planch på honom och sätta upp på väggen. helt underbar. Vän med allihop, han behöver inte ens blåsa rätt, bara ler och säger några ord så charmigt som bara han kan, och ingen skulle någonsin komma på tanken att säga emot.
som jakob sa; gör en foul bara för att få höra honom snacka. haha. herre. men det är sant.

och han har rätt. såklart, jag tror på allt han säger. men man måste faktiskt älska det man gör.
på det sättet tar jag det som ett tecken.
Och du vet, i hyllorna hittar jag inte något jag skulle vilja läsa, det måste väl betyda nåt?
Allt är redan hört förut, ändå finns inte sanningen nedskriven någonstans.
det är alldeles för långt borta.
och jag väntar på ett brev som aldrig kommer.
ändå måste det vara jag.
Avslutar med ännu ett citat.

"... you could do some acting or modelling" skrattar, och ni har inte hört det men också det har en magisk klang. man bara hänger på.
"Ja, I will go to Hollywood." Jag ler. Men båda två vet nog att det inte är dit jag ska.

men tack. tack för fantastiska människor. min idol.
dit är jag på väg

skriver mycket skit nu för tiden, men kan inte låtsas
släcker för att slippa hata mer
om det försvinner tills imorgon
visst
men jag vet inte om det hjälper
orden har aldrig varit så fula
då är det tomt

om jag inte visste så lite
brydde mig om vart enda ord
då skulle jag sagt allt
måste fråga vad jag är mest rädd för;
Att ingenting eller allting
det är frågan
för ikväll är jag dum. feg. fel. ful.
så naiv att man mår illa
och ändå, ändå så försvinner det aldrig någonsin
ännu värre, äckligare, sämre
bättre att bara försvinna
jag hatar att ena steget är över marken, hjärtat slåt precis lagom och något tror på något så bra att musiken stannar i huvudet och skapar sin egna runda värld.
andra, mörkt. vänder hela tiden, om andra hållet emot hela jävla världen. passar inte någonstans inte ens med mig själv.
så är det slut, är det över nu?
frågar man mig; då får man alltid två svar.
ja.
och nej.
det är alltid här det börjar

jag kan inte låta bli
; drömmer då och då om hur jag nästan flyger
nuddar ringen hur lätt som helst
och publiken ler och skriker
så idag, på riktigt, handen är där upp
och det är precis så lätt
för mycket luft under fötterna
högt, högt över marken
lite snabbare än resten på andra sidan
lägger i
tar när jag inte får
och dom skriker, skrattar åt
jag vet, man tror inte att det är sant
när det nog är bättre än dröm
ropar mitt namn och bra
jag svarar inte, men slutar aldrig le
bra spelat.
killen som tror han kan göra vad som helst
sa jag att jag ler? Non Stop.
behöver inte, så då är det sant. 
ja, det är för bra för att vara sant, ändå är det.
jag som inte vet. jag som inte förstår. jag som inte tror.
ikväll är det klart. i natt är jag bäst.
och jag tror. jag tror att jag vet.
tack
nu kan världen komma och ta mig

idag skulle jag vilja säga något helt annat.
ser man på, det vänder, trots allt
i alla fall nästan på riktigt
; jag älskar en låda
när timmar går för man skrattar
snäll - det finaste ordet som finns
och det är ni
kaka och saft
drömmar och planer
med huvudet högt går man mot bussen
för så illa är det inte;
känns nästan inte av bilder
två veckor är evighet
men snart där
borde göra vad som helst; det
låter bli. för man borde inte.
ingen fattar någonting
och kanske är det så det ska vara

det är aldrig någon som kommit så långt
fastnat, med fötterna mot asfalten
så berätta;
vad gör man med tankar
när man lever på dom
och säg
när det tar slut
kommer inte ihåg
om och inte när det vänder
för under skorna i mörkret
där här ingen nånsin varit

Bra.
Kul.
Men du, vad hände med "hej, jag tror att det här är ödet. kom hem till mig på middag." ?

Nåja, man kan inte få allt, inte på en gång i alla fall.
Efter nästa kommentar.
Då satan ;)