snö
komma tillbaka
det händer i hemliga kojan,
skogstrecket vid cykelbanan
det händer i badkaret
sidor längre ner i högen,
värdepapper,
är de ur mitt ögonblickblock,
blåser upp och jag studerar dem
i denna syn,
en sammandrabbning:
tittar jag på damm,
prickarna på badkarskanten
likväl upplever inte de där små delarna
inte ens detta rummet
vad för något jag är med om
en frost
den har dragit väg mig inne
i badkaret, vilken pool som
vilken pool som helst
men jag når inte handduken
jag sträcker mig efter en annan vinter
drar mer och ser
den gnuggar mig i huvudet
infinner handen över snövallar
de ligger längs med vägkanten
i diken, alper
de ligger vid träden på parkeringsplatsen
mot kravallstaketens, idrottshallen bländas
jag roterar i en vidsträckt värld
rör och det jag rör är vitt
från dammen, nödutgången till trottoaren
fingarna stela vantarna i hemmet
stannar för en bil
jag stoppar axlarna under ytan
men händerna genom i en souvenir
de rör nu ogenerat vid ett reseminne
stryker mina kängor
tummen i snön efter dem
ser upp
här kommer andra hjulspår
han tycker om att sladda, det säger han sen
för tillfället petar han mig snällt
in i ,
åt insidan
det är ëtt avbrott
rör mer han
blinkar snowracern
ut på gatan
i badrumskaklet ser jag
silvret glida runt och ut på vägen
härifrån: nytrvättad
taket glänser och vinterväglaget gör det med
glänser i varmvattenkranen
jag plattar flygbladen
de vilda
lätta pappren som jag sparat
komma tillbaka
fingrarna knackar badkarsmarken
nuddar vid badkarsvattnet
jag är här
men bläddrat
bläddrat mig bort
detta här , första kylan
till att det var
så mycket snö den där vintern
blunda, inte gör det ont
att dödas av ett barn
bredvid göteborgs trafikkaos
tornar upp sig ett mer fruktansvärt civilt kaos
jag läser om den amerikanska strömmen
den väller fram
fram över den fina mattan i hallen
blodpussar
däri ligger hon och därpå står han,
moderslös
är han och ser på eller
går han bara går
den byggnad
han går in har
klockor
bänkar
och människor mot väggarna
vilka minnen minns han
när han gör dem inte riktiga
bang bang
i korridorerna är föremål
alla de som inte springer nu
de som ligger ner
är inga barn
de är inte längre giltiga
-
jag tänker på en tillvaro
hur någon gör något som ingen kan
jag tänker på att tilldelas en roll
ett barn som wasn't made to play the son
vad är ett vapen
-
det finns också notiser
mindre rubriker
i ett annat stort land
kliver en annan stor man
över andra små barns liv
stiger in och rispar dem med kniv
känns det som ett skott tillbaka
hur ser handen ut
-
jag läser om
en regel den finns för att bli fri
jag tänker på hur
fri behövde detta barnet bli
känns det som ett skott tillbaka
i att göra andra illa
är det något man kan vilja
jag läser om en vapenlag
texten går ner för sidorna
men att dödas av ett barn
var var är mitt svar
this little girl didn't care what anybody said, she got the whole world dancing to the music in her head
1. insikt
den övre tandraden och tungan
det är stället man finner mellan f och l
det är platsen
den jag åker buss emot
mellanrummet
fanns inte tillgängligt för allmänheten
fanns tätt intill mig,
vid tandköttet, ett f följs av ett l
framför de flesta, jag sa
ord varsågod
en av dem skulle prata på ett visst sätt
den skulle svara
att det var densamma som ställde frågan
var ett leende, det var roligt,
behändligt och bra
det var tyst, kanske var det för att det var tyst
jag lyssnade
där var det, där fanns jag
den allra närmsta rösten
jag hörde den alldeles så orädd som jag tänkt mig
efter ljudet följde föreställningen
det var då mina framtänder insåg att det var en egna tungan som krävdes för att
verkligen verkligen svara på min fråga
de som skulle se och springa ifatt, det var inte alla andra
den som sprang och sprang och sprang
hade kommit fram
och det är därför den kan sträcka sig fram och krama om mig
jag hör det, jag rör det, jag ser det
det var aldrig och det är ingen annan,
det är jag som har sprungit iväg
från vad frågetecken frågetecken frågetecken
och nu är det jag som har stannat
2. utsikt
huvudet lutar jag emot armstödet
det är en enmannasoffa
medmänniskan är inlåst på toaletten
han sköljer händerna och känner dem med duschtvål
bortser från sängen
bokhyllan och väggen
koncentrerar mig på mina ögonlock
där ligger jag och pratar med mig själv
fly inte
fly inte
fly inte
fly inte
det sker något i den första bokstavskombinationen
den ser till att jag blir lekfull
jag fortsätter
fly inte fly fl fl fl
de blir fler
de saktar ner
stoppar överhuvudtaget en hel motor
mellanrummet fanns inte ens i ett fullständigt fonem
jag ler och fortsätter
räcker armarna bakom den lilla tofsen
det är kristaller på ramen till rummet
i nacken sprakar den, i ryggen, frosten
han låser upp dörren och drar ner handtaget
hon öppnar símultant sitt ögonlock
kliver ur sin ögonglob
utrymme
hon säger det igen
fly inte fly inte fly inte
hur ska hon vara
när han kommer tilbaka
3. avsikt
han ställer sig vid soffbordet, petar ut en näsduk
så ser han henne men säger: du ser ut att vara borta
hon tänker på tandlinjen och tungspetsen
javisst, det är väl på nån gräns
der är som att hon stoppar handen
återvänder ner i ögongloben
vill skrapa ihop det som ändå är där inne
skrapa bort allt som hänt från kindskinnet
hör du vad som händer
hon fortsätter att prata med honom genom något
genom väggen genom pannan
hon säger att ett santal har begåtts
och fortsätter att prata med sig själv
han ser mig i en upplösning
mot ett fönster, mot ett utomhus
jag vet en helt annan
ett högtalarsystem bättre
anpassat att fånga upp det egna ljudet
på badrumsmattan hjässan emot tröskeln
ändå skulle han inte kunnat nås av, att hon stannat kvar i rummet
han har förr fördjupat sig i henne,
när hans tunga inte hittat hon har
flytt förbannad, inte göra det längre
fly till inget annat
för i mellanrummet, så nära inpå
där har hon funnit en anspråkslös men egen liten fritidsgård
svaret, så långt hon, så lätt,
det är att stanna
att bli vän,
med vännerna,
ovännerna,ingen annans
än de egna tänderna
nu när jag har funnit nån mer av ensamhet än tid tidigare
1. senare
jag klappar dina kläder
utanför jeans
jag klappar mjukare tyg
utanpå ett inre lager
jag klappar på
ën baksida, en utsida
jag klappar ditt
lussekattsskinn
när jag kommit längre in
men jag klappar ännu
i din periferi
handen min den gräver
knäpper knappar upp
påtat in därunder gummilisten
den spänner över grindstolparna
eller skelettdelarna
nu skyfflar den upp sår
men hittar sig själv
var som helst i dina utkanter
2. senare än så
oberoende av synviljorna
hur hon står till
oavsett felvägarna
hon går
står hon i trapphuset still
magen har mage
att känna på gropen
det var du som lyckades att göra en
hur ska hon nå hem
hon ska gå och
undra saker som du inte frågar mig
har du varit med
har du varit där
och hålet
tillspetsat
gjorde du mig ont
solsystemet
fråga på dig själv
fråga på dig själv emma
stanna hemmet tills svaret
stanna där du sticker
stanna ifrån tysklands vaga mamma
var vid henne
stanna vid din egna bleka moder
stanna ifrån fåfänga försök
stanna ifrån alla museibesök
förbli
gardinen ovan dörren, uteplatsens fönster
i köket
ett av de kryp in, du kryper ur
i alla väder
du vid matbordet blott stilla
i fullt upp och i skur
regnet stannar dig hemma
men det är det enda
gardinen -
det här är en utställning
se den
betrakta dess färger
de hänger
rinner de ner för
parketten
här skulle pappa sagt att
det handlar inte om att
du ska vilja
det handlar om att
du ska
gardinen är en uppvisning
den är en marshimmel
skvalar och tilltar en skymmning
den är rosa som rinner
och han
min far
leder denna visning
en plats i mig han hinner till
visar på
vad
att det finns tid att
tillbaka
ta ett kliv så
stanna & förbli
vem är det som talar om
skrämsel på innsidan av
dig
det är du
vem är det som
håller sig borta
emma det är
du som uppfattar ditt egna ljud
och hör nu
varför går du
på bio
salongen bygger ihop ögondroppar
stolarna i sådant rum
mjukt så mjuk som de placerar
med omtanke de arrangerar
visstidsfasan
bergfast i blodet
du sitter stilla
en helt annan
än mellan spisen och disken
lugn, försiktig
du inte bara tar plats,
du finns
och du skäller på köket
såhär såhär
såhär ska du vara
såhär ska du klara
av mig
du skäller på köket
tydligt gör du klart
på nåt sätt
för det här var jag skapt
så skärp dig
det här är tystnad
bilderna viskar
får vi följa med
se det som påtår jag lovar vi ingår
sekvens efter sekvens sen
projicera oss mot kylskåpet
hon vill hålla den handen
men hör hon
hon vill den handen
att den ska
hålla uppe nacken
hon vill sedan låta bli den
när hon inte fortsätter att vara
inte förbli igen
hos gardinen, aversionen
den rosa andra planeten
så de kan säga
och de säger
men hör hon :
uppfattar sitt eget ljud dessa stryjer henne
men hon hör dem inte
detta är vad dessa goda scener pratar:
gå inte bort
gå hem
det går inte över
och du är inte
över än
