tid att vara inte på riktigt, saknar lekplatserna, djuren och att gräva upp maskar men nu är det dags, dags att inte vara på riktigt
inser ryggradsdjuret i badkaret
där böjer bottnen och skelettet sig
emot varandra
knäna stannar vid kanten
de går inte längre
hon ser på kroppen i vattnet
ett avlångt land,
och dess växtvärld
vaderna är fulla av granskott
ser ut att vara planterade i rader
men så har fröna lyft i vinden
och hittat till sin enda plats
titten över egendomen
egendomligheten, glad
vrider på ett ben
kokar kanske lite sirap av alla dessa
söta påhitt
det är mer
det är annat
en annan skog över vidderna i knävecken
det är något mer
är stam är trädkronor
kan vara kastanj eller
dinosaurielöv
det har regnat på dem
så springer de över marken
rinner ner ett bakben
mot henne
stiger sig en palm
stjälken vill till naveln
palmbladen
slår ut i spåren om kroppstemperaturen,
värmen inne i djuret,
tilltar
det kanske blir bra
hon kanske får en kram
ett föremål fyller upp vattnet
ett avlångt land, dess växtvärld
sköljer upp över skrov
hon, hon som ser ser tång
verkar det ont, det verkar inte ont,
det verkar gott
hon, den här
ser ner och ser inget som ska bort
kotorna i ryggen ligger inte bra
mot sitt samhälle
men de ligger rakt
i alla slag
sjögräset uppmanar
häftigt rinnande
i alla vattendrag
så var den det
inte någon sa
är det du
hon som ser på sig själv säger bara en sak
det är du
dår är du ju
vi är ett förråd av litteraturalster, tillhörigt en person eller en institution
en tentavecka drar upp persiennen
persiennen till ett flickrum
flickan ligger på sängen
de ord hon tänker önska i present
står skrivna i en
elektronisk resurs
skogen ryamattan sköljer i blåsten
damsugaren går över parketten
under hennes kuddar
där ligger hennes böcker
kunskap man kan få
av att vara klar, inte bara bra
det är att jaha
stiger upp
vrider vita väggar grå
puttar ingen dörr på glänt
in under filten
in i sitt andra fördjupningsarbete
denna uppsats korrigerar en referenslista
i ett bibliotek
överkastet ingen gräns mot dess fåtöljer
detta är studentsamverkan
fingrarna fingrar
och fingrar går av en rad i boken
i raden av hyllor
hon umgås inte med någon i sängen
men hon umgås med någon i biblioteket
en kork skruvad av
en vattenflaska
så många meter bort sitter de varann
vatten innuti henne
hörs
det finns ledningar inom denna
funderar bort tapeten
filten över benen
riktningen åt vilken
fåtöljerna står, ostadigt på madrassen
men de står där och lullar sig
hon ställer vattenflaskan på kaffebordet
och har inga bröst
vilar in
skakar in i hennes knä
den som sitter på den andra
lyfter sin tjockaste tröja av sina svagaste armar
hon tar sig mot henne
försöker att få tag på hennes tunga
lägger den mot sig
och säger snällt
tolerera
förhindra,
nej detta intrång ingen vet
verksamheten flyttat sig
linolium
från ett allmänt plan
till en alldeles egen
egendomlig koppling
i ett huvud mot en kudde
när hon är klar
persiennsnöret snörs runt
vid sidan av gardinen
klar, klar med vad
en tentavecka kvar
framför sitt skrivbord
en vag hand
i sitt rum som ung
överväger möjlighet
att bifoga en fil
urkund granskar
uppsatsen
bilaga 1: fanatsifostret
om den lilla flickan som hon
bad och bad och bad
slutsatsen
skriver hon så gått som
ner på fönsterbrädan
kommit fram till
ingen aning hur man ser
lövverken
den rara röelsen i soltö
har inte kommit fram till
hur blir man av med den
hemlängtan i hemmet
hör här, du är ett sagoland
halkar tårarna
mina tår är inte rädda för golvet
det är kakel
det är pussar det är
steg på ett golv, en vidd, ett stup,
går skåp förbi
går ner för en
hårbotten
försöker ingen
låser inne
sina uniformer och de är inte
rädda över bänkarna
dörrarna bredvid vågen
kryssar en badräkt
ett kom ihåg
för dig naken
gömmer de sig
söker de asyl
på en offentlig toalett,
mina fötter tvekar
inför duschrummet
platsen är
inte ett gömställe
kanske är det det
en bakdel befinner sig långt ner på låren
jag ser hennes fjärliar i
trosorna upp över dem
jag ser det jag ser och jag ser
frågorna som jag går förbi
är du gravid
kvinnan mittöver
kan ta sig in i sitt skåp
byta om sluten innuti
jag ser en vision i hennes ben
att lägga handuken över sitt skelett
och frågar förbi
har du anorexi
de tror väl att jag andas
skrattet i bassängen
en reaktion av klor i det hår
katten rör ett minne om natten
sfärer upp mot ovansidan,
simmar stjärnbilder
i ett hav
i en himmel
dessa luftpärlor strävan upp
upprymd i den kommunala
sam tidigt i ett tidslager
den universiala rymden
jag flyter så ändå
längderna delat
visarna
blir min flykthastighet
och tänker mig
i värmen, det fuktiga mellanrummet
öppna min
och säg
så fin du är
de andra håller med
flyr
flyr en glaciär
de andra håller med
inte rör det vi gör är
gömmer oss här
7.5 högskolepoäng
det sitter en atombomb
vid köksbordet och gör sina läxor
hon hänger sig
fast i någon slags kritisk teori
i en bok från bibloteket
trauma & tillfrisknande
mot ett uppslag
fluga
en liten liten vän
och man behöver omgivningen för att ta sig tillbaka
och man behöver erkännande och upprättelse
hon bevittnar den
har någon pressat för en samling
har någon pressat för en sanning
flugan har hoppat från en tak
landat på en mark
pappret är asfalten
meningarna bredvid, trottoaren
flugan den är vingar och ben
någon bevittnar, och går
ingen blir sen
kan man ligga kvar
kan
alla vända blad
ja det finns en annan bok
utan inget sus
insekt fast i marginalen
ja det finns en annan stig
utan lik på trottoaren
vill den han sin ryggrad här
vill ha en rygg rak där
hon dricker silverte
vatten mjök och kardemumma
tar in en liten del och tar in en
hel del annat
hon sitter plötsligt uppenbart
inte under himlen,
hon är i den, i rymden
inte ens i kväll har molnen gått
ikväll ingen öppen scen
hon ser ut på gatan,
ovissheten bortom grannes parabol
det är för att hon läser saker in
läser saker in för att komma ihåg
kollar ut för att komma på
inte idag
men det har, hon vet
varit stjärnklart
hon pillar med fötterna
mattan under bordet
där hon sitter still på stolen
att veta vad som har varit
ute förut
att läsa orden bredvid en fluga
för att bli sedan
något mer än
studerande
hon studerar vad som händer
vad hon minns och vad hon kommer att minnas
hur gör hon det
läraren i no gjorde sig en hypotes,
hon sa
du är gjord av atomer
och hon svarade nära katedern
okej, det låter bra eller va
det har hänt i salen bredvid nödutgången
andra våningen kullaviksskolan
tid tillbaka
men händer det nu
det är på ett köksbord
ett par fötter känner sjna byggstenar
det finns
det är något som hon minns
något som hon kommer att minnas
nära upplevelse av våld
hot om våld och död
det blir en hyllmeter i halvåret
hon har fingrarna mot koppens ansikte utåt
hon dricker och undrar
hur hur ska ett kapitel hitta sitt
innehåll och överskrift
genom ett par ögon
här
hur var när är titeln till en bok
om att drabbas hårt
inte längre svårt
här
hur skakar hon på huvudet
till nästa kurs och förlorar nästan inga
sidor
nästan inga flugor
de hon vill och de hon inte vill
kanske inte alla kan
ja kanske förstasidan kvar för vissa alltid
det har också hon
vissa blad tillängnade andra
till en pojke i ett rum med väggar tak
ingen ser
för ingen står hans golv
författaren önskar honom den dag
människan går in och bara går
författaren som tror
är densamma
det kan inte vara hon
det måste vara jag
minns hur hon förstår
vid fönsterbrädan stolen och natten
så vem ska ta henne ifrån hennes
papper och pennor
från den kö som går med myrsteg
från en litteraturlista till en avhandling
på ett bord till en kapacitet hos
en varelse som sitter och spränger
och bygger på
hur kan den växa så mycket på ett år
hur går det till
grå ljusglimten över en granne
är det allt hon ser
eller är det
att hon vill något mer
är det här ett prov
det materiella
händernas innehåll
människan som kloss
lärararen sa lärandemål
då följde hon kursplanen
men nu
vad är det här
det som otåligt går små steg in i minnet
är det svårt att förstå
ingen verkar komma med en teori
den här gången
är det dom eller
är det hon som hänger sig
fast i nåt slags kritiskt intiativ
bilen darrar, åt nivåskillnaden, åt barnen? på radion we are never ever getting back together
på varsin stol
i rummet bredvid diskhon
vattnet blir kallt efter en stund
säger här
här tar det ett litet tag
på varsin stol
säger härifrån
tar med dem hem
soppåsarna
tänker jag
de ska inte ligga kvar
jag skjuter igen dörren till mitt dagis
slänger dem
och inte bilnycklarna
när jag kör iväg
kvällen, moln bra
inga händer på någon ratt
aha
vägbanan hänger med
inga vildsvin i detta skenet
bedrar
en linje mellan
busskuren asfaltsgruset helljusen
jag har ett medvetande
när jag rusar över växelspaken
från ett annat hem
där sitter de bakom personalrummet
gäspar svagt
drar upp dragkedjan i fleece
där sitter de och älskar mig
längst in ljuset
tystnad, ännu en kväll
i det avlånga huset
jag har ett medvetande
i rondellen
halkbana av löv
glider in i nästa kurva
att vi är på samma spektrum
samma språk
ett annat
men att vi har
samma sorts ord
att klappa en katt
är hur
man klappar katten
för allas händer
ett medvetande i fartkameran
det är så
vi har förstått varann ikväll
de, en som går ut bland människor ibland
hon, två männiksor hon går bland
de har förstått
hon kör över den vita linjen
och tillbaka
de har förstått varann
litegrann
en kväll som denna
på varsin stol
rummet bredvid diskhon
hon ser instrumentbrädan
bränslet vägen ögonblicket
där sitter de än
hon är i deras tillvaro
skall vi säga saker som
gör oss till ett rep
skall vi känna oss gemensamma
hur gör vi det
hon har gjort det
men hur
gör hon det
samtidigt kör hon
kör hon från tillvarandet till frånvarandet
kör från det samtalet
kör till en abstraktionsnivån
ett läge ovan att tala tillsammans
om de går till ett jobb
och hon går inte hem
inte till
ett stadigvarande, ett ursprung en vårdanstalt
ser ni hur
ser hon här
de har pratat upp sig
pratat bort sig från egentligheten
de hör inte hemma
men talat sig igenom det
över diskho ytterdörr och medecinskåp
en diskurs
de vet inte mer
har inget problem
ser efter ett hus och fyra barn
jag tittar ut
ut genom fönstret
ut genom ett annat fönster?
en tanke genom tanklocket
var är min hemmaplan
men ikväll delad uppmärksamhet
motortrafikleden
ett streck mellan två vita linjer
ett glädjeämne
en tanke genom tanklocket
det är hon som är samman
samman i sammanhanget
det är hon som kör
det är hon som ser
där sitter de
längst in i ljuset
längst in i huset
där sitter de och
älskar mig
