stories for boys
Det är konstigt, för jag trivs bäst i ett mörk rum med regnet utanför. trots allt.
Persiennen nere eller om det är natt.
Musiken stänger ute världen och jag har orden under fingrarna.
Då är jag fri, på ett sätt. För det är min värld. Jag är Gud. Och musiken säger bara det jag vill höra.
Det är här jag gömmer mig nu.
Persiennen nere eller om det är natt.
Musiken stänger ute världen och jag har orden under fingrarna.
Då är jag fri, på ett sätt. För det är min värld. Jag är Gud. Och musiken säger bara det jag vill höra.
Det är här jag gömmer mig nu.
musik är allt
From all the drugs the one i like more is music
From all the junks the one i need more is music
From all the boys the one i take home is music
From all the ladies the one i kiss is music
Music is my boyfriend
Music is my girlfriend
Music is my dead end
Music is my imaginary friend
Music is my brother
Music is my great-grand-daughter
Music is my sister
Music is my favorite mistress
From all the shit the one i gotta buy is music
From all the jobs the one i choose is music
From all the drinks the one i get drunk is music
From all the bitches the one i wanna be is music
Music is my beach house
Music is my hometown
Music is my kingsize bed
Music is my hot hot bath
Music is my hot hot sex
Music is my back rub
Music is where i'd like you to touch
men, I won't be the lonley one
How you are my hero
How your never here though
Jag älskar regn
: Arg
Arg? Ja.
Fast mest är jag nog rädd.
Jag läser försiktigt tidningen på morgonen numera. Läser bara delarna som inte gör ont. Ettan får ligga orörd, långt ifrån.
Jag ser inte på nyheterna längre, det skulle vara ännu värre, där det kommer emot en ännu hårdare.
Kanske är jag feg, dum som vill låtsas som att det inte händer, men om jag läser allt, ser allt och hör allt, av det som inte borde få hända, då kanske jag snart inte skulle våga gå ut.
Det är mord efter mord. Våldtäkt och rån. Misshandel och mobbing. Saker som är så hemska att man har svårt att inse att det faktiskt händer, eller så är det bara så att man inte vill tro att det faktiskt händer.
Det känms som att det blir värre. Som att vi blir hemskare mot varandra för varje dag som går. Det är det som gör mig arg. Människor som kan göra så mot någon annan. Förstöra någons liv. Förstöra ett liv. Vad är det som gör det? Alla kan inte mörda någon. Alla kan inte skada en annan människa. Men tillräckligt många verkar ändå kunna det, tillräckligt många för att det ska kunna hända vem som helst. Och bara en är för mycket, nu verkar det börja bli, nästan varenda en.
De är inte bara de stora, allra hemskaste sakerna, det börjar som något litet.
Alla de som inte vågar stå upp för sig själva, hänger bara på. De som inte vågar säga emot, när någon blir retad i skolan. Ingen föds som mördare, ingen föds till våldtäktsman. Det är något på vägen som gör att en person blir den som den är. Det gör mig arg att vi inte ännu lyckats inse vad denna faktor är så att vi kan stoppa det som håller på att hända med världen. Vem eller vad är det som gör oss till monster, gång på gång? Varför lär vi inte ut saker som verkligen betyder något i skolan, ser till att forma människor som älskar istället för att hata?
Det gör mig arg att leva i en värld där man byter kanal när nyheterna är på. I en värld där man är rädd för att öppna tidningen, rädd för vad som ska stå däri. Historier från verkligenheten. Det är sjukt. Vad vi har blivit, vad är det för mening med det här? När ingen längre bryr sig, vad finns det då kvar?
Jag är rädd för att det ska bli ännu värre. Tills den dag det händer också mig. Tills den dag det händer någon jag känner. Tills den dag då det händer ännu mer, mer ont än gott. Jag är rädd att det är snart.
Det finns bara en sida i del ett som jag läser numera. Till och med den sida i hela tidnngen som jag helst av allt läser. Sista sidan, fria ord. För där finns dagens ros. Jag söker varenda dag med blicken där, ju fler desto bättre. För det står för hopp, personer som fortfarande bryr sig. Det ger mig trygghet för att modigt gå ut genom dörren. Bevisar motsatsen.
Men jag vill inte leva i en värld där bara en av femtio sidor innehåller något att le åt. Då har det gått för långt.
Vi måste vända om, göra tvärtom. Nu, innan det är försent.
Fast mest är jag nog rädd.
Jag läser försiktigt tidningen på morgonen numera. Läser bara delarna som inte gör ont. Ettan får ligga orörd, långt ifrån.
Jag ser inte på nyheterna längre, det skulle vara ännu värre, där det kommer emot en ännu hårdare.
Kanske är jag feg, dum som vill låtsas som att det inte händer, men om jag läser allt, ser allt och hör allt, av det som inte borde få hända, då kanske jag snart inte skulle våga gå ut.
Det är mord efter mord. Våldtäkt och rån. Misshandel och mobbing. Saker som är så hemska att man har svårt att inse att det faktiskt händer, eller så är det bara så att man inte vill tro att det faktiskt händer.
Det känms som att det blir värre. Som att vi blir hemskare mot varandra för varje dag som går. Det är det som gör mig arg. Människor som kan göra så mot någon annan. Förstöra någons liv. Förstöra ett liv. Vad är det som gör det? Alla kan inte mörda någon. Alla kan inte skada en annan människa. Men tillräckligt många verkar ändå kunna det, tillräckligt många för att det ska kunna hända vem som helst. Och bara en är för mycket, nu verkar det börja bli, nästan varenda en.
De är inte bara de stora, allra hemskaste sakerna, det börjar som något litet.
Alla de som inte vågar stå upp för sig själva, hänger bara på. De som inte vågar säga emot, när någon blir retad i skolan. Ingen föds som mördare, ingen föds till våldtäktsman. Det är något på vägen som gör att en person blir den som den är. Det gör mig arg att vi inte ännu lyckats inse vad denna faktor är så att vi kan stoppa det som håller på att hända med världen. Vem eller vad är det som gör oss till monster, gång på gång? Varför lär vi inte ut saker som verkligen betyder något i skolan, ser till att forma människor som älskar istället för att hata?
Det gör mig arg att leva i en värld där man byter kanal när nyheterna är på. I en värld där man är rädd för att öppna tidningen, rädd för vad som ska stå däri. Historier från verkligenheten. Det är sjukt. Vad vi har blivit, vad är det för mening med det här? När ingen längre bryr sig, vad finns det då kvar?
Jag är rädd för att det ska bli ännu värre. Tills den dag det händer också mig. Tills den dag det händer någon jag känner. Tills den dag då det händer ännu mer, mer ont än gott. Jag är rädd att det är snart.
Det finns bara en sida i del ett som jag läser numera. Till och med den sida i hela tidnngen som jag helst av allt läser. Sista sidan, fria ord. För där finns dagens ros. Jag söker varenda dag med blicken där, ju fler desto bättre. För det står för hopp, personer som fortfarande bryr sig. Det ger mig trygghet för att modigt gå ut genom dörren. Bevisar motsatsen.
Men jag vill inte leva i en värld där bara en av femtio sidor innehåller något att le åt. Då har det gått för långt.
Vi måste vända om, göra tvärtom. Nu, innan det är försent.
Dancing in the dark
Här är jag
klockan är halv tre, jag sitter i ett kolsvart rum i en lika svart soffa.
Det är helt tyst, förutom en klocka som tickar en bit härifrån och datorn som surrar.
Mimmi är den enda, förutom jag själv, som fortarande är vaken här.
Ligger bredvid i soffan, alldeles mjuk och spinner snällt när jag klappar henne på ryggen.
Det var bara det att det gick en bra film alldeles nyss. Almost Famous
Jag gillade den verkligen. Riktigt grym film. Gör mig glad.
Men nu längtar jag efter min säng.
sov gott
klockan är halv tre, jag sitter i ett kolsvart rum i en lika svart soffa.
Det är helt tyst, förutom en klocka som tickar en bit härifrån och datorn som surrar.
Mimmi är den enda, förutom jag själv, som fortarande är vaken här.
Ligger bredvid i soffan, alldeles mjuk och spinner snällt när jag klappar henne på ryggen.
Det var bara det att det gick en bra film alldeles nyss. Almost Famous
Jag gillade den verkligen. Riktigt grym film. Gör mig glad.
Men nu längtar jag efter min säng.
sov gott
Det gör sig inte lika bra i ord
Nu värker det i fötterna igen
Efter nästan tre månader
Hade glömt att det var så svindlande
Vad det nu är som händer när bollen nuddar handen,
när foten nuddar marken
och jag kan springa snabbare
hoppa högre
och glömma allt som annars aldrig kan försvinna ?
Ikväll nöjer jag mig med att det är grymt.
Det bästa som finns.
Att det räddar liv, om och om igen.
En hand som nästan når till korgen
På riktigt i drömmarna
Det räcker, alla fall
Tills fötterna inte längre dunkar
Efter nästan tre månader
Hade glömt att det var så svindlande
Vad det nu är som händer när bollen nuddar handen,
när foten nuddar marken
och jag kan springa snabbare
hoppa högre
och glömma allt som annars aldrig kan försvinna ?
Ikväll nöjer jag mig med att det är grymt.
Det bästa som finns.
Att det räddar liv, om och om igen.
En hand som nästan når till korgen
På riktigt i drömmarna
Det räcker, alla fall
Tills fötterna inte längre dunkar
Nästan lite för bra
-
I cant explain, you would not understand.
This is not how I am.
I have become comfortably numb
ner ner ner
nu när jag blivit den
jag hatar mest av allt
vill inte tro på andra
då spelar jag ingen roll
jag hatar mest av allt
vill inte tro på andra
då spelar jag ingen roll
You can't always get what you want But if you try sometimes you might find you get what you need
Ibland förstår jag inte på mig själv.
Hela veckan har jag känt mig hur rastlös som helst när jag bara för en stund inte haft något för mig.
Och idag, så bestämde sig mig familj för att åka in till stan och jag tyckte att det lät väldigt trevligt, tänkte att jag kunde kolla runt lite i några affärer eller om det var något kul på göteborgskalaset.
Men så efter att jag i ilfart försökt göra i ordning mig för att hinna med tills vi skulle åka så visste jag inte vad jag ville längre. Då kändes det inte så lockande att skynda sig iväg, gå runt bland hur mycket folk som helst i en massa affärer och leta efter saker som jag varken egentligen vill ha eller behöver.
Och trots att det absolut inte spelar någon roll så fick jag värsta beslutsångesten och visste inte vad som skulle vara bäst, följa med eller stanna hemma. Till slut bestämde jag mig ändå för att stanna här.
Så nu sitter jag i ett tomt hus och kan lyssna på musik på högtsa volym utan att någon ber mig att sänka. Och det har spridit sig ett väldigt lugn, för första gången på många dagar känner jag att jag verkligen njuter av att bara vara.
Det är konstigt att det är så mycket skönare att vara hemma när man inte måste vara det ;)
Så jag förbereder mig lite inte för måndag. Letar upp ett pennfack och skriver i kalendern. Det finns något lockande med det, att ha ordning och reda och dessutom att få se vad som händer det här året.
Det enda som egentligen känns dåligt är att jag inte har en aning om hur jag ska komma upp på morgonen eller hur jag ska kunna ta tag i några skolsaker ;) Haha! Lite oroväckande kankse.
Men det är lättare att inte tänka så mycket, vänta och se och tro på att det kommer att bli riktigt, riktigt bra.
ikväll
När jag går av bussen.
Musiken i öronen gör mig döv och galen. Saker som jag aldrig annars skulle känt,
Nyckels i låset och sedan är jag fri.
Sommarkvällsluft i håret, i lungorna och i hjärtat. Jag cyklar så fort att världen inte hinner med.
Händerna bort från styret och sjunger med i en vild sång. Då är jag grym, när det går så fort att inget kan stoppa mig.
Och jag tänker på de fina vännerna. Studsandes över stadens kullerstenar med glad pulsmusik i bakgrunden. När man dansar utan att ens tänka på det.
Kramar som passar perfekt. Vad jag har saknat era leenden.
Jag flyger hem trots att däcken aldrig slutar nudda asfalten.
I den stunden, på cykeln genom sommarkvällen, knapp nerförsbacke och det går så himla fort. Kittlar i magen.
Musiken på alldeles för högt, men det låter så bra. Jag ler. Går inte att stoppa.
Så mycket kärlek på en dag gör mig lätt. Där finns det inga problem.
Bara vinden i håret. Fånigt leendes för att jag inser att jag då känner mig hel.
Livet leker. Eller snarare, nu är det vi som leker med livet.
Musiken i öronen gör mig döv och galen. Saker som jag aldrig annars skulle känt,
Nyckels i låset och sedan är jag fri.
Sommarkvällsluft i håret, i lungorna och i hjärtat. Jag cyklar så fort att världen inte hinner med.
Händerna bort från styret och sjunger med i en vild sång. Då är jag grym, när det går så fort att inget kan stoppa mig.
Och jag tänker på de fina vännerna. Studsandes över stadens kullerstenar med glad pulsmusik i bakgrunden. När man dansar utan att ens tänka på det.
Kramar som passar perfekt. Vad jag har saknat era leenden.
Jag flyger hem trots att däcken aldrig slutar nudda asfalten.
I den stunden, på cykeln genom sommarkvällen, knapp nerförsbacke och det går så himla fort. Kittlar i magen.
Musiken på alldeles för högt, men det låter så bra. Jag ler. Går inte att stoppa.
Så mycket kärlek på en dag gör mig lätt. Där finns det inga problem.
Bara vinden i håret. Fånigt leendes för att jag inser att jag då känner mig hel.
Livet leker. Eller snarare, nu är det vi som leker med livet.
Wish you were there
Vi har ju fortfarande bra musik kvar idag, men det bästa verkar ändå komma från förr.
De flesta artister jag tycker om, är rätt så gamla. Och visst är det på ett sätt kul att lyssna på dem just för att de lyckats hålla igång så länge. Vi får ju se dem som legender.
Ändå är jag väldigt avundjsuk på dem som levde förr. 60 talet 70 talet och 80 talet.
Tänk att få se dem, de som är så stora fortfarande nu, när de på riktigt var som störst.
Tänk att få se dem när de var på topp, unga och hrm snygga... ;)
Eller i alla fall, tänk att få se dem på tiden som man fortfarande sjöng och spelade för att man vill säga något viktigt.
Det är riktigt bra nu, men det är verkligen något speciellt med det som var förr.
Då var det ännu mer magiskt, när de fortfarande var i alla fall lite som oss andra.
Rolling Stones 1964! 45 år sedan, det är ju helt sjukt! Och det är svartvitt :D
Dom ser så himla oskyldiga ut, verkar knappt veta vad de ska säga.
Man kan knappt tro att de faktiskt varit så små, så gubbiga de är nu ;)
U2 1980! Jag vill aldrig sluta titta på den här videon. Bono är nästan det sötaste jag sett när han ser ut att småle lite mellan orden. Och se på deras kläder! Tänk att få se dem så, det är ju helt underbart.
Och han som presenterar dem i början. "U2 - the band for the future" :D Man blir ju bara glad!
Bruce Springsteen 1985. Händerna i luften i början, flaggan och låten. Då önskar jag verkligen att jag hade varit där.
Det ser ut som att han sjunger för glatta livet, som att varenda ord spelar roll. Det är så det ska vara. :)
Tur att Youtube finns i alla fall :) Då kan man i alla fall låtsas att man var där, om och om igen. ;)
De flesta artister jag tycker om, är rätt så gamla. Och visst är det på ett sätt kul att lyssna på dem just för att de lyckats hålla igång så länge. Vi får ju se dem som legender.
Ändå är jag väldigt avundjsuk på dem som levde förr. 60 talet 70 talet och 80 talet.
Tänk att få se dem, de som är så stora fortfarande nu, när de på riktigt var som störst.
Tänk att få se dem när de var på topp, unga och hrm snygga... ;)
Eller i alla fall, tänk att få se dem på tiden som man fortfarande sjöng och spelade för att man vill säga något viktigt.
Det är riktigt bra nu, men det är verkligen något speciellt med det som var förr.
Då var det ännu mer magiskt, när de fortfarande var i alla fall lite som oss andra.
Rolling Stones 1964! 45 år sedan, det är ju helt sjukt! Och det är svartvitt :D
Dom ser så himla oskyldiga ut, verkar knappt veta vad de ska säga.
Man kan knappt tro att de faktiskt varit så små, så gubbiga de är nu ;)
U2 1980! Jag vill aldrig sluta titta på den här videon. Bono är nästan det sötaste jag sett när han ser ut att småle lite mellan orden. Och se på deras kläder! Tänk att få se dem så, det är ju helt underbart.
Och han som presenterar dem i början. "U2 - the band for the future" :D Man blir ju bara glad!
Bruce Springsteen 1985. Händerna i luften i början, flaggan och låten. Då önskar jag verkligen att jag hade varit där.
Det ser ut som att han sjunger för glatta livet, som att varenda ord spelar roll. Det är så det ska vara. :)
Tur att Youtube finns i alla fall :) Då kan man i alla fall låtsas att man var där, om och om igen. ;)
comfortably numb
det är så många saker jag önskar att jag skrivit ner
U2
I'm not afraid of anything in this world
There's nothing you can throw at me that I haven't already heard
I'm just trying to find a decent melody
A song that I can sing in my own company
I never thought you were a fool
But darling, look at you
You gotta stand up straight, carry your own weight
These tears are going nowhere, baby
You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment and now you can't get out of it
Don't say that later will be better now you're stuck in a moment
And you can't get out of it
I will not forsake, the colours that you bring
But the nights you filled with fireworks
They left you with nothing
I am still enchanted by the light you brought to me
I still listen through your ears, and through your eyes I
can see
And you are such a fool
To worry like you do
I know it's tough, and you can never get enough
Of what you don't really need now... my oh my
You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment and now you can't get out of it
Oh love look at you now
You've got yourself stuck in a moment and now you can't get out of it
I was unconscious, half asleep
The water is warm till you discover how deep...
I wasn't jumping... for me it was a fall
It's a long way down to nothing at all
You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment and now you can't get out of it
Don't say that later will be better now
You're stuck in a moment and you can't get out of it
And if the night runs over
And if the day won't last
And if our way should falter
Along the stony pass
And if the night runs over
And if the day won't last
And if your way should falter
Along the stony pass
It's just a moment
This time will pass
