loving you was crazy shit part II
Ligger vi plötsligt i min säng, eller, har vi legat däri länge.
Du har ditt huvud vid mitt höftben men samtalet fortgår. Detta är bara en an annan ansiktshöjd.
Vad talar vi om, eller, vad talar du om för mig.
Är täckets vågor över bäddmadrassen ett påhitt, något du har hittat på. Det fyrdimensionella språket.
Dina ben skriver sig uppåt, nedåt , de skriver sig sidledes. Vi måste vara bekanta vi varandra,
sängen inte bred nog för annat. Dina ben måste skriva sig i kubikcentimeter över oss, in mellan oss.
Gör de det.
En cyckel har cycklat ner din backe, här bor du.
Det ligger en katt med huvudet på platsen din vid väggen. När jag vaknar i sängen.
Inga minnen förrän tre års ålder, säger du.
Min cyckel fastnar i sitt stöd, jag vevar på pedalerna. Kugghjul, det går en växel från det ena till de andra. Slutar att snurra för att fastna och stanna. Vrida lite till. Du kan fly hem, landsvägen, du kan berätta om de människor som kände igen dig. Hur visste jag att det var hej. Ingen vet,
Inga minnen förrän tre års ålder, du säger, fantasi. Av förfluten tid - verklighet, fantasi. Framtid - verlighet, fantasi. Nutid - fantasi.
Så har du varit omkring mina ben en längre tid. Du drog ner dragkedjan på tröjan ute vid parkeringsplatsen, cykelstället. Dragkedjan är stilla neddragen. Jag sträcker min hand, ska, ska bara känna på t-shirten, det svarta materialet kommer att vara hårt och mjukt. Minnen av en tvättmasking. Jag sträcker min hand.
Emma, ska du, förföra mig nu.
Vagt är det man andas framför oss. Vagt blir begreppet, det språk du pratar och syns knappt, suddigt mot båda mina ögon.
Är det bildspråk, gränsförskjutningen mellan ditt hår och din panna, min hand ska, ska bara känna på. Är det en metafor, jag ska, ska bara ta mig an dig. Du yttrar rädsla och vibrerar förbi.
Dina ben skriver fyrdimensionellt mot det jag har över mina fötter. Har uppfattning om dig, men ingen aning.
Vi pratar om evolution. Gör vi det. Vi pratar om att utvecklas från någonting. Vad. Du håller inte med mina argument, vi är inte bättre bland alla de där andra djuren. Du förklarar om explicit sex. Erigerade manslemmar.
Jag säger att javisst, men du förklarar om mer intelligens bland alla de där andra djuren. Är det då du vibrerar bortom mitt täcke, min kudde. Bortotm väggen till mitt sovrum.
Det ligger en katt med huvudet på platsen din vid väggen. När jag vaknar i sängen. Katten med nosen i lakanet.
Vi somnar i rörelsen av med tröjorna.
Inga minnen, inga fantasi efter det. En sömn på sitt sätt.
Går du när du sover. Du går i sömnen, eller har jag satt dig i rörelse, du går och sätter dig i fåtöljen. Jag går visst också i sömnen. Går efter.
Jag skriker i vardagsrummet. Det är ingen som vaknar men det jag skriker är ssshhh för ljudet du gör med din hand mot dig själv, någon kommer att vakna upp. Är det. Nej, det är någon annan. Tyst! Nu går du tillbaks.
På sovrumsgolvet har jag har dig överallt. På händer, armar, jag har dig under naglarna.
Du ler.
Är det här en metafor. Är du rädd men visar hur långt du kan gå. Är detta en parallell. En väg till dina armbågar i en föreläsningssal. Hand, hand. Är det att ta hand om mig. Är det att ta hand.
Tendens i 3D. På håret, det är mycket nära och är det så jag kan veta att tar jag så tar du dina händer runt och håller fast mig.
Du rinner ner för mina fingar, på min vita ryamatta, snöfall.
När jag vaknar, katten spinner på din plats vid väggen, här i sängen är du. Är du inte. Jag lägger mig under täcket, filten, överkastet ännu en gång. Tänker på förfluten tid - du om någon vid mig under natten, tänker framtid - du om någon vid mig under dagen, tänker nutid - tänker.
Inte mer än minnet, drömmen. Du säger skillnad mellan o- och under.
inga problem. Jag viskar till katten, ska vi sova ner. Och hon svarar, att det gör vi. Och jag ser det:
ingen är vid metdvetande.
loving you was crazy shit
När hennes vän ser efter i sin lilla guld röda börs efter enskilda pengar, drar hon upp en dragkedja på sin magväska. Den hänger över höften i en osedvanligt icke lägga märke till blå färg. Jag har inte sett den när hon suttit bredvid oss i soffan. Hennes vän har också intressanta aspekter på sig själv, här ikväll. Han har på sig en mössa i en annan blå, en lägga märke till kulör. Han har på sig en grön jacka och en rutig skjorta, de kramar varandra. Jag tror att de ska krama varandra mer men han letar i sin börs och hon säger att det finns en automat utanför.
Utanför. Ute har gator gjorts om till sagostigar, nu leder alla vägar till platser inom mig. Kullerstenarna leder, regn, leder hallar i svenska småstäder där flickor vinner stora vinster över applåder för målgångar. Kullerstenarna utandör huset, basketkorgen, leder bilen till McDonalds efter vinster inom alla flickor. Det är höst.
Träden över vägen, stilla. Ingen himmel, det är hur det är, ute har blivit inne. Jag går på trottoaren men jag går i mindre löv och barrskogar. Löven och kottarna slår efter mig, värma händer kring te. Fryser lite gott om allas händer i småregnet. Det verkar inte vara någon som byggt upp något här. Kyliga näsborrar. Vantar, halsduk. Jag tar på mig kläder, jag tar på mig extra strumpor, extra byxor, extra tröjor. Jag går ut, tar av mig något annat.På mitt fack i hallen, lägger en telefon, lägger här är du ett hån. Lägger sommar hårt, lägger ett helt år. En pust pustar jag ut från dörren, den är i luften över uppfarten, över vår gata och den blåser in i grannens guldgröna, gulröda växt. Ut, ut ur mitt hus.
Sagostigarna, de syns inifrån en biograffoajé. Där sitter vi med hattarna och bläddrar i tidningarna.Raderna mellan stolarna sen, en stig till en annan. Här sitter vi och mumlar. Hösten du springer längs kajen, du säger att det blåser. Jag säger att vi går dit någon helg och äter mat, innan ser vi på ett projekt i det stora rummet, sen äter vi pannkakor och ser ut över havet. Kanon. Du tuggar på dit snövits äpple och dricker lite vatten. ¨Så du menar att du tycker om. Dörrarna öppnas och stängs, jag ser ut på parkeringsplatsen. Kullerstenarna, vägarbetet och kullen. Svarar på din fråga ett leende, ser du inte. Ingen himmel och regn på ensamma axlar, alla löv sluter in dem. Ute blir inne, och här sitter vi kring ett litet runt bord och ser ut på dem, på den, luften. Sagostigarna går förbi ingången, och in, mina väger stiger ur mina ögon och in igen. Leendet svarar över bordet, det är en sån dag jag inte kommer hinna leva.
Innanför kommer han tillbaka med sin börs och betalar sin biljett. Detta är en mjukare foajé än den i morse, soffan som vi sitter i är sammetslen mot våra jackor. Hon sätter sig inte ner bredvid oss igen, bara hennes svarta väska sitter bredvid oss nu, tror jag. Det kan vara min mammas jacka. Det finns en plats kvar och den har hon lämnat, ser jag nu, för ett glas vin. Många av dem står med sina glas fyllda till hälften med vitt eller rött, det ser fint ut med deras ytterkläder. Det finns fler människor än den yngre mannen med den guldröda börsen som hon har pratat med vid tidigare tillfällen, det ser man när hon kramar dem men också innan dess, hon sträcker fram sig när de kommer in i rummet. Det är möjligen så kroppen gör när det var länge sen man sågs. De står i en kantig formation och pratar, jag kan inte höra vad de säger, jag har inte räknat hur många de är, ser bara att de är två som garanterat gör ett annat kön. Och kanske hon, det ser jag nu. Hennes flickor har klänning, kjol eller pösiga byxor. Denna har sina jeans i en nyans av grått som går ihop med vatten som rinner ner för ett berg precis när solen kommer tillbaka. Hon har en fjällrävenjacka ihop med sitt glas vin, den följer en ljusare ton av höftväskans blå och går ner lite över de bergsgrå byxorna. På fötterna som hon står, så som hon står, har hon vinröda, men inte som vinet hon håller i handen, mjukare, skor. Sneakersen är knytna runt hennes vrister med sina vinröda skosnören. Jag förstår att om jag ser hennes ögon imorgon på stan, går jag förbi. Men hennes hand, den hand som inte håller hennes glas med vin, är knuten i en vinkel som går med mig och håller sig intill min hals på en plats i hennes vardagsrum.
Hennes vardagsrum är som vädret när jag tänker på oktober, hennes soffa är i samma sammetsmjuka lyster som den jag sitter i. Hennes fönster vetter ut från Väderkvarnsgatan mot regnet precis som förra våren. En lampa med ett rött sken på fönsterbrädan, mellan gardinerna, vi sitter i soffan, hennes hand, jag sitter där och hennes hand och hon. Hon har fötter som har varit ute och gått hela dagen, har något att berätta, hennes fötter springer i soffan i berättelsen. Rummet är mörkt förutom det röda skenet från lampan på fönsterbrädet. Rummet är mjukt och mellanrummet som vibrerar gör det i musiken och i det hon säger. Datorhögtalarna spelar Vit Päls, också mellanrummet är mjukt, bara något hon säger är vasst, hon pratar om att göra uppror. Hennes fingrar sitter inte fast i hennes handflata, de spretar ått alla håll. Det är en kväll med en morgondag, men det är en helkväll, hon ska inte till något annat hem ikväll. Där sitter de blixstilla och på väg tillsammans till en frukost, till ett uppror. Är tillfället en liten hydda, ja, är hennes vardagsrum inte vyn innifrån en av alla de kojor vi bygde utav soffkuddarna och soffbordet. Så stilla är det, fantasistilla.
Här är det inte fantasistilla. I den minglande och allt mer vinglande lilla teatervestibulen klingar vinglas och det bör ligga ett konstant litet samtal mellan alla luvor och halsdukar. Det gör det säkert. Jag hör inte det och inte heller något annat, denna upplevelse är visuell. Den står framför mig och syns. Där är den där handen. Jag lutar på huvudet i soffan. Förstår upp och ner över hennes jacka och jeans, skulle nog inte var nog med den släta kroppen på mig, var är då i mig. Vi hade fått ha något mer, något annat. Men jag ser det framför mig, så skulle vi kunna vara med varandra. Jag tror också att jag ser hur vi stönar i den där soffan i hennes vardagsrum och ska sova snart. Nästan nere med oss själva på golvet, Åh, över trädsamlingarna, höstlöven och själmordet utanför det här brevinkastet. Är hon som en stickad tröja på en konfirmationsträff däri, den enda jag vet att gömma mig vid. Är hon där hon står en möjlighet. Är
Sådär! Schh, Schh. Ett mummel som jag inte hört tystnar. De flesta lyssnar.
Jag vill bara önska er alla välkomna och be er att stänga av era mobiltelefoner, det är så tråkigt om de ringer under föreställningen. Ni kan hänga av er där ute i hallen om ni vill, dörren är låst och jag kommer att vara här under hela föreställningen. Så, det var nog allt. Den här vägen.
Törnrosa eller jvaknar. Hon och hennes mamma följer med de andra stövlarna och glasögonen till hallen för att hänga av sig något av det som de har på sig. En flyktig rök väntar oss vid scenen och den gör som jag gjort idag,när receptionisten öppnar portarna till den enda salen, promenerar den bort, ut genom hallen, ut genom dörren, ut. Jag ser den inte längre när vi sätter oss ner. Men jag förstår vart den är, där ute i mörket och ljuset, ute på sagostigar.
människolikt
Hur var det för dig, frågar du.
Det var bra, svarar jag. Ett tag. Åh, säger du och klappar min panna. Den andra handen drar i kondomen. Hade du din stund? Idag var det konstigt, svarar jag. När det var bra och skyltarna dök upp, nallebjörnar. Jag skövlar din högra och din vänstra bröstvårta med pekfingret. Jag såg nallebjörnar. Jag såg verkligen konturerna till deras huvuden och öron ju mer du trodde att jag behövde dig. Varje vinddrag, varje hudsmak jag drog från dig, du trodde mer och jag såg nallebjörnar rada upp sig på täcket. Gosedjur? Frågar du. Putins nallebjörnar? Här gör de ett nedslag, en aktion. Vad gjorde de där björnarna egentligen? Fallskärmarna, friheten. Göra folket friare. Här kommer andra björnar och befriar. Jag skakar på huvudet, nej, inte den formen av djur. Hon ser deras gränser. Nallarna, gränserna när de kom, tog hennes känsel. Mer godis, säger jag, som sådana där, gummbjörnar. Jaha, funderar du. Klappar min panna. Haribo? Jo. Ja, men ungefär.
Så hänger vi ihop? Hittar något i mig som kan förklaras med något du hört talas om i ditt levande.
Jag förstår inte varför det inte går. Hur raderna av ord, det jag plockar ut i mitt förråd, inte går in i dig och tranformeras. Jag kan inte förstå, hur det inte kan vara så. Kroppsvärmen. Jag vill inte flytta mig och det var jag som lade mig här, men vad gör du här när du nte vet vad jag tänker.
Jag tänker: jag sa att du ska förstå allt jag säger, du är rosa i tråd. Alltid sval. Jag har dig under kudden. Du är inte samma rosa färg som du har varit, man har tvättat dig så att dina hörn ses igenom. Du är mjuk. Det mjukaste jag vet och du har faktiskt björnar, gula, gröna, blå på. Är det där de kommer ifrån. Nallebjörnarna. Från en snuttefilt till en annan. Jag sa att det var vad hon tänkte på. Vi är det vi är för att jag ska kunna lyfta på kudden och andas in i dig. I ett mjukt, svalt, veckat tyg. Jag ser det. Ser du inte det? Människor är så ledsna. Jag lär mig att känna igen hur du luktar. Den där deodoranten till exempel. Sen är du som den. Ett gränslöst snitt. En plats att sova på, en vilostund. Är det, det vi är för varandra. Säger alla egentligen det till andra. Här är vi och vi är famnen. Jag drar upp täcket mot axeln, drar den upp över min tröst, över dig. Blev du varm? Frågar jag.
Du frågar om du ska göra någonting mer för mig. Jag kan använda mina händer. Du använder den ena handen när du rör rastplatsen redan. Åh, tackar som frågar men jag är nöjd, tack. Jag säger att det är rätt så bra som det är, faktiskt. Men jag vill gärna något mer för dina små sår. Människor är så ledsna. Jag är här för att trösta dig, jag är här för att göra dig bra och göra dig glad. Ska jag göra något? frågar jag. Du dar i kondomen med den egna handen. Du letar med den andra över rastplatsen. Muggarna och pappren till kanelbullarna har blåst ner på marken, tänker jag. Du rör med fingrarna i gräset, det är tovigt och högt, det har blås och bord har slått i bänkar. Det är smällarna som marken känner, så jag vill ta bort vad det än är. Mina, dina. Vems? Vems som helst? Händer.
Du vill komma. Du säger det. Jag vill att du ska komma. Jag säger inte det. Du rör den där kroppen, isberget som värmer mig när jag inte smälter dess glaciärer. Du rör den där kroppen, reser dig, du ställer dig över mig. Över den här. Jag tänker på vad jag ska säga, hur jag ska hetsa: nu har du varit duktig, jag ska göra det riktigt skönt för dig. Men idag säger jag ingenting.
Jag vill att du tar på mig. Nu. du andas ett tag, Jag hoppas att jag lyckas, jag lyckas. Jag drar ner dig. Drar ner dig. Jag försöker, men jag har redan dragit ner dig, i mig. Jag drar ner dig.
Tack, säger du. Men idag säger jag ingenting. Du tar en mun mot en mun. Kanske är det nallebjörnarna. Du pussar och pussar. Är det som att på nacken. Varmt, men för att komma runt. Det är så jag är, känner jag när jag ligger där. När jag inte når tillräckligt långt in i dig, vill jag inte ha dig inuti mig själv. Du pussar och pussar. Jag vill be dig lägga dig mer, sluta dig mer över mig. Värma mig mer. Täcket räcker inte.
Jag drar i kondomen. Jag är nyfiken och letar efter något jag inte sett. Jag gör, jag rör. Intervjuar dig efteråt.
Var det skönt?
När jag kom?
Ja, eller hela tiden?
Ja, det var skönt.
Skönare än vanligt? Det lät som att det var skönt.
Jag blir ju trött också, säger du. Och jag tänker på att jag också gjort så, ljud där du kommit åt hårt. Du tror att du vet mig? Jag tror att jag vet dig. Så går du förbi mig i ett rum, där du inte finns. Hur luktar jag? Så andas du när du mår bra, men så kanske bara andas du. Hur andas jag när det är bra, vet du? Vet jag.
Vi somnar och när vi vaknar är täcket över anklarna, det är du som värmer mig. Jag kan inte hitta mina trosor.
Här, säger du. Om det är dina.
Jag tänker vems, vems skulle de annars vara. när du går in på toaletten, säger jag kom tillbaka. När du öppnar drar ner handtaget igen har jag slutat jaga. I sängen, nästan borta. Inte våga fråga mer ikväll. I sängen, sova, där ligger hon. Ser han på henne, vad ser han då. Med täcket upp hakan.
Får jag krypa ner. Hon öppnar en flik. Blundar, tål.
Någon gång ser han på klockradion. Lutar sig på armbågen och lägger ner sig på kudden igen. Hon sträcker sig långt. Hon kramar honom hårt. Och igen.
Sedan ger hon tillbaka, en liten bit av täcket.
looking for eric
nutella på ditt minne
en bit bröd kvar på din tallrik
jag säger
måste läsa den här kursen
vad då
jag pekar
rymden
du säger
vad,
vad då
jag säger men
det är ju där
jag kommer ifrån
do you have to do you have to do you have to let it linger
vi önskar att vi vore här
cyklar förbi någons svärmor
idag de säger hej
jag tänker att vi borde göra det här tillsammans
du rör dig inom mig och
jag blir knullad alldeles på egen hand
jag tänker att vi borde göra det här tillsammans
det gör vi inte
barngrinden slår igen trappan
klara färdiga gå
vattenflaskorna
vykorten
tjocktröjan
trappan, hyllplan för allt
här sätter ni era fötter
går förbi varandra
mynten ligger över kvittot
kan berätta
var den andre har varit
från ett inbördeskrig
en man
hur klappar hon hans
nacke den kvällen
gör hon det
i badrummet ringer han
martin
vitt kakel
här är det kört
här är det
innbördeskrig
från ett annat frihetsberövande
vem kommer hem
det är ett sovrum med väggar
uppsatta med teckningar
vilka bilder under överkastet
barnens bilder
finns det andra
när de borstat tänderna
skarvarna
det ser ut som om ni väntar på tapeten
väntar något av den
var är ni
jag kan inte se er
i ert sovrum
du säger att du känner igen mig
går inte
en flicka lärde sig cykla
på väg till bussen igår
talar jag om
hur kul det var att se dem dansa
du säger
jag tänker att vi blundar in mig i din morgon
hur de dansade
som om de inte visste annat
vi önskar att vi vore här
ska de gå på bio
hon har fortsatt icas egna varor
har han ätit
kan han ringa en vän
naming feeling,
det finns ord
men hon kan inte ligga på hans golv
är det något att klara av
hon visste hur man vaknade
vad man gjorde
när han skakade
men nu
får han ringa en vän
jag tänker på ansvarfördelningen
ni möts över att det var kul
att det gick bra
letar efter saker som försvunnit
handen på hennes lår
är sinnet för humor
bredvid språkskåpet
jag tänker på andningen
adningsuppehållet
på verksamheten
är det lätt att längta hem
önskar ni att ni var här
så klo grabba tag i samtliga
så klo svicsh svisch
hon är den enda
vi cyklar förbi
imorgon någons svärmor
hon är öde
den enda i sitt slag
hör mig
gör det gott
äter du på mig
du frågar
om jag tuggar dina kinder
jag testar
rör mig
gör mig
dröjer vi oss av
vad blir vu kvar
att jag vore i ditt sinne
de andra
är de inne
hon säger jag har saknat dig
han säger jag har sutttit i fängelse
hon säger vi var sexton stycken
han säger
det var ju bra
cyklar
cyklar förbi
varandet av det här
önskar att vi vaknade
men vi cyklar, de pratar
att plantera en hortentia
var god
vämta på det här
jag tänker
att vi kanske inte borde göra tillsammans
känner
hur jag gör det själv
du ser på
jag önskar att jag vore
jag önskar att jag vaknade
du gråter
inte mer än så
sen längtar vi tillbaka till anstalten
önskar att vi hade murar omkring oss
du gråter
jag ser på
det är
du tror inte
mer än så
men jag har vart där ute
de har varit inre
hör du på
nej just det
som inte går
säger de hejdå,
vi två
snuttefiltar under varsin kudde
qu'est-ce que tu fait
1: drömmen
i personalrummet
på den ena blå stolen
sitter en hand på magen
till en lintott
det ljusa huvudet tänker:
det är en fråga om igår
det är en fråga om år
vill man inte ha dem förr eller senare
handen pratar med magen
stryker den lätt
snäll är han som hjälpt mig här
och snällare blir han när
jag är ett
miljöombyte
mina kulisser är främmande
med ryggen mot fönstren
hon frågar vart vi reser
mitt föredrag blir spännande
jag säger såhär
när
man tittar ut från fönstren
inblick
ja, in jag säger när jag ser ut
från mitt fönster
insikt
så vi reser innåt
hon, åh
jag, så det kan gå
hon vill ju har barn
hon vill ju ha det bara bra
nångång
lutar sig tillbajs och undrar
över mina ord
åt vilken riktning går
de böcker
vi fflyger iväg
ler ett grattis leende
åh, moderniteten
det reflexiva skapandet
av självet
i detta samhälle
pekar jag på datorn
och bordet med de fyra kaffekopparna
ler, ler hon ett
grattis leende
eller så, så vad eller vadå
den enes
den andres
kulisserna fallerar
laminaten
våra fötter går på
andra håll nu
men så kul du
jag säger
att se dig
i min korridor
jag sedan går
doppar fingrarna i tvättmedel
hur skulle man dosera
på det här stället
av de som har svar
känner jag inte igen vissa
de som tjänstgör
när jag dör
de som litett dör
när de tjänstgör
de är så många i ledet
att jag inte kan tro
att jag gjort
hur kan jag vara det
del i systemet
2. gårdagen
en gata
möter klasskompisar
trottoaren
på kanten
andra går förbi
där mitt sociala sammanhang
sitter kvar och
snurrar på ölglasen
över värmeljusen
inom otroliga väggar
de lämnar länkar, spindeltrådar
vänförfrågningar de lämnar
att tycka om att fråga om
barndomskildringar
de lämnar
de lämnar av allting
hos mig
allas lockiga hår
klädkoder
det där lockiga håret
glasögonbågar
de lämnar varsin
liten älsklings lek
jag går hem
på trottoaren
går andra förbi
de lämmnar mig
vek
ikväll
har vi talat om
de fyrahundra slagen
hon sade
när de slått för min
ontologiska trygghet
kom han till mig
och jag tänker ibland på dem än
desa fyrahundra varv
de gick tillsammans
emma, svartsjuk blir man inte av
killen där borta
han jag kan knulla
nej reflexiv blir man av förfluten tid
av le quatre cent coup
jag tänker
det är en illusion att gå igenom dem
jag säger
det gör dig bra
hon vet
jag säger
så att du vet du vill
vill ha
jag tänker
le quatre coup
mina fyra slag
pusslet
äcklet
mästaren och
margarita
kanske går jag runt med någon annan
en kuf i våran klass
lyfter mitt emot sitt glas
skål för detta faktiskt
friheten att läsa bok efter bok
år efter år
han säger att det är hans mål
jag tänker inte fyrahundra slag,
även om jag vet att han blir bra
när han blir stor
ska han bli klok
ikväll har jag sett allt
som samtalsterapi
och överfört en del på
min terapeuter
har jag
eller har jag inte
velat sträcka fram
liten vattensamling
en slängde håret över axlarna och sade
om att göra rätt saker fel
som en kyss
i vartannat rum
jag tänker testa
jag säger
väldigt intresseant
en frågar vad jag tycker
jag tänker på hans vardagsrum
jag tänker på att böja mig fram
hans mun i mitt öra
jag svarar
att jag föredrar
inga snabba lösningar
3: självsvälten
vad gör vi med varandra
tre sitter de och doppar kakor i vin
de talar omkring förfluten tid
fenomenet
att inte vilja ha
något med sig själv att göra
så tryggare kan ingen vara
tillsammans
över ett bord med stearin
kakor och vin
höga hus som en mur
sluter in oss
i lägenheten storlek ett
de skrattar åt trapporna
på sjukhuset
nästan eller
tänker på något som hände sen
det är så lätt
men kanske undrar alla
när det blir lättare
längre bort
det där personalrummet
en liten knackning
en rädsla för ingenting
där ser vi en liten kille
axlarna och höfterna till en liten människa
vi ser honom innfrån
hur han äter sina ben benigare
hur han sover
hårdare mot golvet
ljuden,
vi skulle vilja höra dem på riktigt
liten är han inte i dem
skriken
dörren bankar oss tillbaka
ljuden, vi skulle vilja höra
det kan vi inte göra
i personalrummet
försöker vi diskutera någonting
hur men inte hur
vi klär av oss våra lager
och svälter oss själva
hon sitter
pillar på skrivboret
det finns en buss
som går strax härutanför
så har hon vaknat upp
samma morgon
bredvid en ensamhet
egentligen mer utav en
enskild individ
han har frågat
hon har sagt idag
ledsen
men inte över
höstpromenaderna som går in genom köksfönstret
hakan och kudden
över anknytningspersonen
hon lämnat för honom
var för mamma
ska jag ha
mina egna händer
för mig själv
han är hennes frukost
han är hennes tygstycke
är det som igår
ut i fingerspetsarna, de andras
alkohol
alla vill känna på
känn då
känn då
är det, det vi gör
sätter självet vid sängen
springer och spränger
men
känn då
ger oss vad vi tål
känns så
snart har vi gått hål
vi lägger till och drar ifrån
känns
det
då
